user-image
Okänd
Annat

Hej! Det är jobbigt att förklara hela min historia, eftersom den är lång. Mina föreldrar är skilda, det var skönt eftersom dem alltid bråkade och det var jobbigt. Mamma kunde dra ut till krogen, och pappa ra ut för att vara dum, och sen var jag där ensam med alla barn fast jag bara var liten. Jag var så himla rädd då. Innan var det jobbigt, mamma kunde bara sticka ut utan att hon planerat det, och man visste aldrig om hon skulle komma hem nästa dag, eller om hon skulle vara borta från fredag till lördag. Ibland vet man inte ens var hon är, får inget nummer, nu kan hon bara sticka ut, och säga att vi ska åka till pappa när han kommer från gå till pappa, men hon vet att jag inte vill vara där, pappa slår ju mig ibland, när han blir arg. Han slår mig inte så att jag behöver åka in till sjukhuset, men han har tagit stryptag, slåts med knytnäven mot min arm, sparkat & så. Men, det värsta är inte att pappa slår, eftersom jag kan bo hos mamma. Jag vill så gärna ha en mamma som slutar dricka, det är min dröm, världens underbaraste sak, jag vill ha en vanlig mamma. Vet inte om hon förslår hur himla ledsen jag är. Jag blir galen. Jag vill att mamma ska sluta dricka mer, jag orkar inte mer, jag orkar inte att någon jag känner ser henne full och att det ska komma ut på skolan. Jag är så ledsen, jag vill ha hjälp. Var ska jag vända mig? Jag vet inte om jag orkar vända mig själv till ungdomsmottagningen eller något….


SVAR

Det är ju en hemskt jobbig situation du beskriver, så det är inte konstigt om du känner dig ledsen. Min erfarenhet är att du behöver hjälp att reda ut den här härvan och få stöd för egen del av någon som orkar vara vuxen och se till dina behov. Allt för länge verkar du nämligen ha fått vara den "vuxna" i din familj och burit ett ansvar som inget barn bör få på sina axlar. Men tyvärr så finns det en hel del vuxna som pga olika saker inte förmår att hantera sina egna liv och ge sina barn den omsorg och det stöd som alla barn förtjänar. Och det beror inte på att föräldrarna är elaka i sig, utan dom klarar helt enkelt inte att vara vuxna.

Så, mitt råd till dig är att du så fort det bara är möjligt går till närmaste Ungdomsmottagning eller söker upp kuratorn i skolan om du fortfarande går i skolan. Du ska nämligen inte stå ensam med alla dom här problemen, och du skall absolut inte bli slagen av din pappa. Och även om jag vet att det kan vara svårt och jobbigt att söka hjälp när man mår som du och tycker man har fullt upp med att klara vardagen, så vill jag ändå trycka på hur viktigt det är att du söker hjälp och berättar för någon vuxen som kan hjälpa dig. Kanske har du någon kompis eller annan släkting som skulle kunna hjälpa dig och gå med dig till Ungdomsmottagningen om det känns för jobbigt att gå själv. Men i annat fall så hoppas jag verkligen att du orkar gå dit på egen hand, för det är viktigt för din egen skull att du får hjälp. För ingen människa orkar bära allt på sina egna axlar och speciellt inte när man är så ung som du. Och det finns vuxna som kan hjälpa till i sådana här lägen, varför jag verkligen hoppas att du går till en kurator och pratar med henne/honom om hur du har det. Sedan får ni två komma överens om hur ni går vidare så saker och ting kan bli bättre för dig. Hoppas att du orkar ta det här steget och ge dig själv chansen att få sätta dina egna behov i centrum och inte bara se till dina föräldrars behov.

Visningar : 187