Jag vågar inte berätta för mina föräldrar att jag är homosexuell!

---

SVAR

Uppenbarligen spelar dina föräldrars åsikter en väldigt stor roll för ditt psykiska mående kring din sexuella läggning. Hur kommer det sig att de har en så stor betydelse? Naturligtvis är ens föräldrar två mycket viktiga personer i livet. Men varför inte våga berätta om sig själv för dom som BORDE var dom som skulle ge mest stöd?

Antagligen utgår du ifrån att dom skulle bli besvikna, ledsna eller arga, eller allt på en gång. Är du en otacksam dotter/son som bara drar skam över dom som tack för att dom ställt upp och fostrat dig? Är det vad du blivit? Skam och otacksamhet personifierad i dina föräldrars ögon, om du skulle ha fräckheten att våga berätta det här och belasta dom intet ont anande stackarna! Eller tycker du att det är rätt att dom blir förbannande, för att du ju faktiskt inte är precis som dom har rätt att förvänta sig att du SKA VARA!

Mot bakgrund av min erfarenhet av situationer som din, pendlar du förmodligen mellan alla möjliga känslor och rädslor när du tänker på att du skulle berätta och mår bara sämre och sämre ju längre tiden går. Okey, då ska vi se vad jag kan ge dig för perspektiv på din situation. Jag väljer att utgå från två olika utgångspunkter: Antingen berättar du om din sexuella läggning, eller också berättar du ingenting.
Vilka fördelar finns det med att berätta? Ja, en som definitivt skulle bidra till att din situation blev lättare vore om dina föräldrar accepterade din sexualitet, även om det kanske skulle ta lite tid. Härigenom skulle din självkänsla som människa få sig en rejäl och sannolikt välbehövlig knuff framåt. Vidare skulle det bara genom att du tog steget och berättade, kunna bidra till att du inför dig själv fick en kick av att bara våga. Att våga berätta det och inte smyga runt nästan som en brottsling. Den här typen av hemligheter har ofta en tendens att sakta men säkert urholka ens självförtroende. På det stora hela skulle det avlasta dig på alla möjliga sätt om du berättade.
Vilka nackdelar/risker finns det med att berätta? Ja, då kommer vi till allt som jag sade i början och här kan du säkert fylla på med mycket mer. Så nackdelarna tycker jag inte vi behöver säga mer om i det läget.

Då går vi över till den andra utgångspunkten att du struntar i att berätta. Och vilka fördelar finns det om du skulle göra så? Ja, en självklar punkt vore ju att du slipper alla eventuella negativa reaktioner från dina föräldrar. Det vore ju skönt. En annan sak som skulle kunna vara mycket positiv för din självkänsla vore att du genom själva valet att inte berätta, skulle stärka din vuxna identitet pga att du helt enkelt anser dig vara tillräckligt vuxen för att klara dig själv på den här punkten. Du behöver varken föräldrarnas åsikter eller godkännande för ditt eget sätt att leva. Att inte berätta skulle också kunna vara ett sätt för dig att träna upp din förmåga till att se på din sexualitet som något högst personligt som inte angår någon annan än dig själv och den/de personer du omsorgsfullt väljer ut. På det stora hela skulle det kunna bidra till att gynna din självständighet.
Om vi då skulle gå vidare till nackdelarna/riskerna med att inte berätta. Ja, någonting som du avgjort skulle missa är ju chansen att få dina föräldrars stöttning/välsignelse vad det gäller din sexuella läggning. Och så förstås missa den psykologiska effekten av att faktiskt våga ta steget och berätta. Något som ju också skulle kunna bidra till att du blev mer självständig genom att markera din personlighets alla sidor gentemot föräldrarna.

Ja du.., nu har du fått ta del av en liten sorteringsmall vilken enligt min erfarenhet kanske kan vara dig till hjälp. Ska den bli riktigt effektiv råder jag dig att vidareutveckla den utifrån din egen speciella relation med just dina föräldrar. Och sen kommer du till kärnan på ditt problem; vad väljer du..??!!

Avslutningsvis vill jag berätta för dig att jag genom åren fått möjlighet att möta människor i din situation av vilka somliga valt att berätta och andra att inte, och några stycken som gjort en liten mix av båda. OCH.., det har gått hyfsat bra för dom flesta, vilket förhållningssätt de än har valt. Huvudsaken är man själv väljer vad som känns bäst.