Hej jag har några frågor som ja hoppas hoppas hopppas att ni svarar på!!! jag har nämligen försökt få svar innan inte fått det… jag undrar om det kan vara att jag har början till någon slags ätstörning om jag mår illa när jag har kanske hälften av maten kvar på tallriken (även fast jag var hungrig nog att äta upp allt innan jag börjat äta)? ibalnd får jag kväljningar när jag försöker äta upp min sista mat ändå. ibland känner jag skuldkänslor för att jag äter mycket godis o onyttig mat på en gång. jag har tänkt mycket på min kropp o tycker den är hemsk o ful o äcklig eftersom jag på senaste året gått upp en del i vikt. innan jag gick upp i vikt tyckte jag samma sak om min kropp, men då för att jag tyckte jag var för smal. varför kan jag inte nöja mig någon gång??! jag har många problem som jag inte kan prata med någon om, jag avskyr att öppna mig för folk o känner mig bara dum om jag nämner nåt om att jag mår dåligt. SNÄLLA, svara på min fråga, jag har absolut INGEN annan att fråga om detta eftersom jag är för jävla feg att vända mig till någon.. snälla!!

---

SVAR

Generellt så kan vi inte ställa några diagnoser utifrån brev, varför det är svårt att säga om det är början till en ätstörning eller inte. Men det jag kan säga är att du beskriver olika tecken på att du har problem kring matsituationen och kring din egen kroppsuppfattning, vilket självklart är något man bör ta på allvar. Det faktum att du känner att du har andra problem, men har svårt att "belasta" någon med detta är också det en oroande varningssignal. Många psykiska svårigheter förvärras nämligen av att man inte vill, kan, eller vågar prata med någon och låta någon hjälpa en. Och det har en tämligen enkel förklaring då mycket av våra psykiska sjukdomar och svårigheter handlar om att vi "fastnar" i känslor, tankar eller beteenden som på ett eller annat sätt blir till en negativ spiral. En känsla av att känna sig ful och äcklig kan tex väcka ångest, vilket gör att man får svårt att äta. Men ju mindre man äter desto mer skadar man sig själv och till slut kan man känna sig helt fångad och slav under oförmågan att äta, eller tvånget att motionera, vilket i sin tur leder till mer ångest, vilket gör att man får ännu svårare att äta, vilket leder till mer tvång och mer ångest osv, osv. Och kanske visar det sig till slut när man väl får/söker hjälp att grundproblemet var att man hade så negativa känslor kring sin egen person att man helt enkelt förvägrade sig hjälp från början då man egentligen inte tyckte man var värd någon hjälp.

Det här är bara ett exempel för att du skall få en viss förståelse för att ensamhet, isolering och ovilja att berätta för någon om hur man mår, kan ha många orsaker. Men viktigast för dig att förstå är att ensamhet, isolering och ovilja att berätta och ta emot hjälp kan vara både grunden till olika symptom som tex ätstörning, samtidigt som det är orsaken till att man till slut hamnar i ett sjukdomstillstånd som man själv inte kan ta sig ur.
Mitt råd till dig är därför att du funderar över detta, och att du satsar kraft och energi på att söka hjälp innan du eventuellt hamnar i en sådan svår situation. Vänd dig tex till Ungdomsmottagningen och säg som det är, nämligen att du har svårt för att prata och öppna dig, men att du har problem som du behöver få hjälp med. Satsa på detta i första hand, så behöver dina symptom förhoppningsvis inte bli värre än vad dom redan är.