Du verkar ha hamnat i en negativ spiral när det gäller dig själv och din kontakt med andra. Enligt min erfarenhet kan det vara väldigt svårt att på egen hand ta sig ur en sådan här situation, utan risken är istället att man bara drar sig mer och mer undan tills det känns som ett så stort steg att ta kontakt att man aldrig orkar eller vågar.
Mitt råd till dig är att du satsar alla din kraft och energi på att söka hjälp. Hjälpen hittar du antingen hos skolkuratorn, på närmaste Ungdomsmottagning eller inom öppenvårdspsykiatrin. Kanske är det lättast för dig att gå till skolkuratorn eller vända dig till Ungdomsmottagningen, för inom öppenvårdspsykiatrin är det ibland köer och annat, och sannolikt är det inte bra för dig att gå och fundera och bygga upp din rädsla under en väntan, utan det är bättre om du kan få träffa någon ganska direkt.
Att gå och prata med en kurator tex är inte så konstigt, skrämmande eller märkvärdigt som många inbillar sig innan dom provat. En kurator är istället en helt vanlig person som är van vid att stötta personer med olika problem och tillsammans med dom komma fram till lösningar som gör att livet blir lite lättare att leva. Så, du behöver inte tänka på att du ska vara speciellt bra på att prata eller något för att kunna gå till kuratorn. Du skulle till och med kunna printa ut det här brevet du skrivit hit och lämna fram och säga att det är därför du söker hjälp.
Så, försök verkligen att samla mod och kraft och gå och sök hjälp där du tycker det känns lättast. För så här ska du inte behöva gå runt och känna när det finns hjälp att få.