Hej! Sedan jag blev ihop med min nuvarande tjej så har mitt liv förändras. Jag är inte den lyckliga kille jag en gång var. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag målar liksom ALLT svart om man säger så. Jag blir pessimist och paranoid(ibland). Precis efter att jag har varit med min tjej så är jag otroligt lycklig så det nästan blir jobbigt för folk i min omgivning och efter en stund så sätter jag mig ner och tänker och kommer då på nåt hon har sagt och då inbillar jag mig att hon lät irriterad och får för mig saker och ting. Jag kan också vara ledsen ibland utan anledning och sen när jag ställer mig frågan varför jag är det så kan jag inte komma på varför eftersom att allt har varit bra. Asså idag t.ex när hon sa att hon inte hade lust att komma ut med mig så blev jag tårögd?! Varför?? Flera gånger har jag också fått för mig att hon inte vill umgås med mig trots att hon säger att hon vill.Inget kan liksom vara 100% bra utan det är ALLTID nåt som bekymrar mig.. Satans hjärnspöken*ler* frågan är: varför reagerar jag som jag gör? Och hur kan jag bli av med det? Skulle bli glad om jag fick ett svar för jag mår verkligen dåligt och detta påverkar mitt liv utanför förhållandet också.. :)

---

SVAR

En hel del som blir riktigt kära för första gången eller som har sin första allvarliga relation råkar ut för det du beskriver. Man blir så uppslukad av den andre och samtidigt så rädd för att förlora personen ifråga att man ser "spöken" överallt, vilket självklat blir plågsamt i längden.
Det kan självklart finnas individuella skäl till varför en person blir så här emedan en annan inte alls blir så, men generellt kan man säga att vi människor blir väldigt sårbara i kärlek då kärleken aldrig är riskfri utan tvärtom alltid innebär en risk för att bli sårad och för att man ska förlora den man vill ha. Samtidigt är kärleken så ljuvlig vilket sannolikt är anledningen till att vi människor ändå fortsätter att bli kära trots jobbiga erfarenheter eller riskerna det innebär.

Det man kan göra för att motverka det här du beskriver är att försöka hålla kvar sitt vanliga liv parallellt med att man lever i ett förhållande. Du skriver ju tex att du inte är samma lyckliga kille nu som innan. Sätt dig då ner och fundera över vad det var du gjorde då som du inte gör idag. Kanske är det så att du upptäcker att du inte umgås lika mycket med dina kompisar, inte gör lika mycket på fritiden, inte går ut och har roligt med andra än din tjej osv, osv. Många gånger är det nämligen så att vi helt förlorar oss i kärleken och lägger all tid på att vara med partner, eller på att sitta och vänta på att få vara med partnern. Vi stänger liksom av alla andra/allt annat och går helt upp i förhållandet. Det som händer då är att vi fokuserar all energi på en människa och som ett brev på posten kommer då rädslan för vad som kan hända om den personen överger oss. Så, knepet är alltså att försöka upprätthålla alla vänskapskontakter, att ta sig tid att umgås med sina gamla polare och säga nej till partnern någon gång då och då. Och dessutom ta sig tid att göra dom saker man tyckte var roliga att göra innan man träffade partnern. På det sättet håller man kvar sig själv och sitt gamla liv, vilket är viktigt för att inte helt förlora sig själv.

Så, sätt dig ner och tänk efter vad det var som gjorde dig lycklig innan du träffade din tjej och se till att bibehåll i ditt liv. Då kan du gå helt upp i din partner när ni väl träffas utan samma rädsla för att bli lämnad då du ändå har en plattform att stå på utan henne. Och faktum är att dom flesta förhållande mår bättre om båda lyckas behålla sig själva och sina egna liv istället för att helt försvinna i varandra.