Hejsan, jag har träffat en tjej ett par gånger nu. Och jag är så enormt kär i henne, hon är så underbar och vacker. Men jag får ibland supersvårt att prata med henne, om vanliga saker. Hatar när det blir tyst, nästan så att man säger "vackert väder i alla fall…" even fast det inte är det, man vill bara få igång en konversation. Jag vill inte verka tråkig så att hon tröttnar på mig, jag är en social människa. Men ibland så dör min röst.. Kan kännas att det blir så för att jag vill att allt ska vara så perfekt när vi är tillsammans. Vill inte mista henne, för vi är ganska nära att kunna bli ett par. Vore supersnällt om ni svarade på min fråga!

---

SVAR

Det är inte ovanligt att känna som du, för har man träffat en person man verkligen vill vara tillsammans med så vill man göra allt för att det inte ska gå förlorat. Att då tro att allt måste vara perfekt och man själv ska vara rolig, underhållande osv är ganska vanligt och kan leda till en press att hela tiden säga något, hålla igång samtalet osv så hon/han inte ska tröttna.

Men enligt min erfarenhet så är det precis helt tvärtom. Att komma nära varandra och etablera en relation handlar inte om perfektion och att visa hur trevlig, rolig och underhållande man är. Istället handlar det om att visa att man kan vara sig själv. För det finns inget som är så attraktivt för människor som att få vara tillsammans med en person som är sig själv, och som dom kan vara sig själva med. Och att vara sig själv betyder att vara lugn, tyst, pratig, glad, ledsen, rolig, ja till och med tråkig om vartannat. Därför är det många som säger att ett tecken på en bra relation är att man kan vara tysta tillsammans utan att det känns jobbigt. Men för att komma dit så krävs det att man lär känna varandra så man upptäcker att ingen egentligen är den "perfekte", underhållande partnern, och att man accepterar det.

Hur gör man det då kanske du undrar?
Jo, det allra enklaste är att prata om det. Så, istället för att du börjar prata om vädret när du känner dig rädd för en ansträngd tystnad, så kan du tex börja prata om just tystnaden. Du skulle kunna säga något i stil med "Det är konstigt, men när jag träffar någon som jag känner att jag bryr mig om och som jag verkligen vill att det ska funka med så kan jag bli så rädd för att verka tråkig att det blir som en press. Och då är det precis som om jag inte kommer på något att säga fast jag annars är väldigt social. Har du varit med om det?"

Att säga en sådan sak eller något liknande kan ge just den där öppningen till att börja prata om något som verkligen spelar roll istället för att man kläcker ur sig något om vädret eller annat oväsentligt. Det som händer om man vågar prata utifrån hur man faktiskt känner är också att man på ett sätt öppnar sig för den andre, vilket ger den andre en möjlighet att lära känna en på ett djupare plan. Samtidigt blir ofta effekten att den andre också vågar öppna sig och prata mer om hur han/hon tänker och tycker om det man själv sagt. För om du tex visste att den här tjejen kände samma press som du så skulle ni tillsammans kunna skratta åt det nästa gång det blev tyst. Eller om du visste att den här tjejen tycker det är helt okay att det är tyst ibland, och inte förväntar sig att du ska vara underhållande så skulle du sannolikt inte känna någon press. Det är det jag menar med att lära känna varandra och nå fram till en punkt där man kan vara sig själv utan att vara perfekt. Och det lustiga i det hela är att om bara fler vågade prata utifrån sina känslor så skulle dom ha hur mycket som helst att prata om. För varje gång du känner en pressande tystnad så känner du ju något och tänker något som du skulle kunna berätta för den andre. Och om det då leder till att man lär känna varandra bättre och kommer närmare varandra så är det ju ganska vansinnigt att inte ta fasta på det utan istället ägna sig åt att försöka "hitta på" något roligt för att verka perfekt. Det gör ju inte direkt att man kommer närmare varandra, eller hur?