Ja e tolv, snart tretton…Jag tycker det verkar skitpinsamt o gå å snacka med nån man inte känner! Men jag har rätt jobbigt hemma och sen så har ja problem med "andra grejer" också…Och när ja berättar om de "andra grejerna" så e de ingen som fattar! Vad kan man göra då? Jag vill heller inte typ ringa, det är ju ännu värre!

---

SVAR

Många unga personer tycker precis som du, nämligen att det känns både pinsamt och jobbigt att gå och snacka med någon man inte känner. Men tar man bara mod till sig och går iväg till tex skolkuratorn eller till Ungdomsmottagningen så märker man oftast ganska snart att det inte är så konstigt och pinsamt i verkligheten som det verkar i fantasin. Det funkar ju nämligen inte så att man går till en kurator och direkt berättar allting, utan många gånger är det så att kuratorn hjälper till mycket i början genom att ställa frågor och prata om hur det hela går till så man ska känna sig lite säkrare. Efterhand så lär man känna varandra så pass bra att man kan känna sig trygg och man lär också känna hela situationen varför det inte känns något konstigt eller främmande längre. Tvärtom så kan det vara så att man tycker det känns väldigt bra att gå och prata då en kurator oftast brukar fatta vad man pratar om. Och att få tid att prata med någon som lyssnar och fattar vad man säger, utan att någon annan lägger sig i, och med vetskapen om att det man säger stannar hos den man berättat för, är något som många tycker känns bra.

Så, min förhoppning är att du ska känna dig tillräckligt säker för att våga gå och testa. Det är alltså ingen som kräver att du ska veta hur du ska bete dig, eller kunna berätta allt om hur du har det med en gång, utan det kommer successivt, och kuratorn kommer hjälpa dig med det. Så, i mina öron låter det som om du skulle behöva någon att snacka med när det gäller dina problem hemma och problemenkring "andra grejor", varför jag hoppas att du ger dig själv chansen att testa.