jag har förlorat den jag trodde var en nära vän. efter detta så har hon börjat blänga på mig när vi ses och jag tycker att det är mycket obehagligt! jag har försökt reda ut det på alla sätt o vis men hon bara gled undan och svarade inte i telefonen osv. jag skrev då ett brev för att jag kände att jag måste få ur mig vad jag känner. inte nog med att jag är otroligt knäckt över att det blev så här mellan oss, nu känns det dessutom otroligt obehagligt när hon blänger så på mig.. vad ska jag göra? har du nåt råd att ge mig? hur bemöter man denna typ av beteende med självkänslan i behåll? jag menar, vad håller hon på med.. hon vågade inte möta mig och prata ut el svara i telefonen – men blänga går bra! jag är jättebesviken på henne och bara önskar att det hade kunnat lösa sig men det kan det ju inte nu,precis. behöver råd!

---

SVAR

Jag förstår att det känns jobbigt för dig, och du verkar ju ha ansträngt dig för att ni ska kunna prata med varandra och eventuellt reda ut det som gjort att det blivit så här. Men ibland tvingas man inse att den andra helt enkelt vägrar att delta, varför man själv inte tillåts att reda ut något. Och i dom lägena är det tyvärr inte så mycket man kan göra mer än att gå vidare med sitt eget liv och eventuellt försöka längre fram när tiden fått göra sitt.

Så, mitt råd till dig är att du försöker släppa det här, och även om hon blänger på dig så kan du alltid tänka för dig själv att du åtminstone gjort vad du kunnat, varför du fortfarande kan hålla huvudet högt. För ens egen självkänsla kan man bygga upp genom att låta ens egen värdering av ens eget beteende spela mest roll. Andra kommer alltid ha åsikter om vad man gör och hur man är, varför man måste skaffa sig en inre känsla för vad man själv anser vara bra och dåligt, eller rätt och fel. Om man då känner att man gjort det man själv tycker är rätt att göra, och när man känner att man själv varit öppen och hanterat situationen på ett bra sätt, så ska man vara nöjd med sig själv, oavsett vad omvärlden tycker, eller hur dom reagerar. Lättare sagt än gjort, men något man hela tiden måste träna på, varför du lika gärna kan börja med det nu.
Så, nöj dig med att du gjort vad du kunnat, och försök inse att hur mycket du än försöker så kan du inte ändra på andra, varför dom själva måste ta ansvar för sitt beteende. Sedan får du se, om ett halvår eller längre ändå, kanske den här kompisen kommer till insikt om att det inte funkar att göra som hon gör, och kanske kan ni då prata med varandra och reda ut det som hände. Men ha inte för stora förhoppningar, utan sker det så sker det. För vem vet hur hon kommer att uvecklas i sitt liv, och vilka insikter hon kommer till. Inte du, och inte jag heller för den delen.