Jag är 21 år och mitt liv är inget vidare. Jag har slarvat bort all min skolgång så jag har ingen grund att få ett jobb. Jag har stora skulder hos kronofogden och mina tänder håller på att förfalla totalt. Min familj vet inget av detta och jag lever konstant i skräck över att de ska få reda på något av det. Jag ser inget ljus alls. Jag vill bara förinta alla spår av det som har blivit mitt liv. Har jag tur så får jag kanske börja om så jag kan göra bättre ifrån mig.

---

SVAR

Du har hamnat i en svår situation vid väldigt unga år, och jag förstår om du känner en hopplöshet. Men även om det ser mörkt ut just nu, så finns det hjälp att få så du sakta men säkert kan reda ut situationen och ge dig själv en omstart. Mitt första råd är att du vänder dig till konsumentrådgivaren i din kommun. Han/hon kan antingen själv hjälpa dig med en skuldsanering, eller så vet han/hon vem som kan hjälpa till med det i din kommun. Att få hjälp med en plan för hur man ska ta sig ur skuldfällan är ett första steg för att få ordning i sitt liv, men det kan vara svårt att åstadkomma själv, varför den här hjälpen finns. När det sedan gäller arbete så är mitt råd att du pratar med din handläggare på Arbetsförmedlingen, eller att du tar kontakt med syokonsulenten inom den kommunala vuxenskolan (komvux). Ring kommunens växel och be dom koppla dig. Att diskutera olika vägar och alternativ för att du ska få ordning på din arbetssituation, vare sig det blir arbete eller studier, är också viktigt för att du ska komma på fötter igen. För sätter man sig väl ner med någon och börjar titta på olika alternativa vägar, så kan man med tiden göra upp en plan, vilket gör att man ändå känner att man är på väg, även om man kanske inte är framme förrän om några år.

Sist men inte minst så råder jag dig till att ändå fundera över ifall du inte skulle prata med din familj om hur du har det. Föräldrar vill normalt veta sådana här saker, och vill även få en chans att hjälpa till. Så, tänk över ifall du inte skulle ge både dom och dig chansen att hjälpa varandra i den här situationen. För att gå och försöka dölja sina problem för sina närmaste är jobbigt och du har problem nog att brottas med. Och du har en jobbig väg framför dig innan du kommit upp på spåret igen, varför du behöver alla stöttning och hjälp du kan få.
Men skulle det nu vara så att dina föräldrar inte är den typen som stöttar så råder jag dig till att tex vända dig till Ungdomsmottagningen i din kommun och få en tid hos kuratorn där. Socialtjänsten har också personer som kan hjälpa till i sådana här lägen, varför du även kan vända dig dit. Det viktiga är att du söker hjälp och börjar någonstans, för många gånger kan problemen i sådana här situationer kännas så pass överväldigande att man inte orkar ta tag i någon ände att börja nysta i, varför problemen bara växer sig större och större. Låt inte det hända dig, utan ta tag i det direkt genom att söka hjälp hos någon av dom jag räknade upp. För det går att lösa sådana här situationer, men ensam är det så väldigt mycket jobbigare.