Okänd
Kille
Hej Bo! Jag fyllde 18 år nyligen och har planer på att flytta hemifrån. Har alltid velat flytta hemifrån på grund av min situation hemma med föräldrarna. Inte för att jag inte tycker om dom, utan att vi bara inte går ihop, jag är född i ett muslimskt land men är uppväxt här i Sverige. Mina föräldrar kan knappt svenska och funkar inte riktigt som svenska personer, helt andra principer och krav. Jag känner att jag inte ligger på samma nivå som dom eller vad man ska säga, jag är inte religiös men det är mina föräldrar. Samtidigt finns det andra faktorer som att dom är VÄLDIGT överbeskyddande och inte låter mig sköta mig själv. Skolan är otroligt viktigt för dom och dom har pressat/skällt på mig varje dag sen 6:an om att jag ska plugga, i 7:an någon gång blev jag väldigt skoltrött på grund av all stress och press hemifrån och har inte skött mig direkt i skolan. Men jag är väldigt lättlärd och har absolut inte svårt med något i skolan, är övertygad om att jag skulle kunna få MVG i alla ämnen om jag hade orken, tyvärr finns inte den där. Jag går just nu i andra ring men sköter mig verkligen inte och är inte motiverad alls, därför funderar jag på att hoppa av (till sommarlovet) och börja jobba tills jag får skolmotivationen tillbaka och sen plugga några månader i komvux och sedan börja på högskola. Men som det känns just nu kommer jag aldrig att gå ut gymnasiet med bra betyg, därför känns det som om jag slösar min tid. Jag ska träffa syon nästa vecka för att kunna prata lite om mina alternativ så jag inte gör något som jag kommer få ångra otroligt mycket. Jag vet att jag kommer ångra att jag hoppade av istället för att plugga, men det spelar inte så stor roll egentligen. Jag vet att det inte kommer bli någon förändring för mig i skolan ändå. Min mamma har varken bekanta eller någon släkting i denna stad som hon kan prata och umgås med. Det enda hon har är mig och min pappa (som är i mitt hemland oftast). Hennes liv bygger på mig säger hon och hon vill verkligen att jag ska lyckas i livet och att jag ska må bra. Jag har berättat för henne precis som jag känner ett flertal gånger och hon lyssnar för stunden men ”glömmer” allt efter någon dag. Hennes principer om att jag ska plugga gymnasiet med ett slutbetyg på 20.0 och gå direkt till någon civ. ingenjörsutbildning väger tydligen tyngre än mina ord. Jag vet att hon vill mitt bästa och att jag ska vara lycklig, men som sagt så funkar jag och hon olika och det är väldigt svårt att berätta vad man känner för henne så att hon ska förstå. Skulle jag flytta hemifrån skulle hon antagligen bli förstörd, hon brukar påpeka att om jag flyttar någonstans så följer hon med. Jag kan förstå henne men jag måste tänka på mig själv också. Jag mår verkligen inte bra av att bo hemma med all stress och press. Jag vill gå i skolan för min egen skull och inte deras, då jag är en ganska känslig person är det jobbigt att bli utskälld varje dag om att jag måste göra si och så. Jag har berättat det för min bror som försökt prata med min mor men det är samma visa som när jag själv berättar för hon. Nu har jag ett gyllene tillfälle då jag redan lyckats fixa ett jobb och lägenhet. Det enda som krävs av mig nu är beslutet och att göra situationen för min mamma lite lättare om jag nu flyttar. Skolan vill jag helst inte tänka på just nu då jag är väldigt skoltrött. Har du några råd över hur jag kan hantera situationen på ett bra sätt? Mvh Anonym
SVAR
Jag kan tyvärr inte ge dig några direkta råd när det gäller huruvida du ska hoppa av skolan, eller kämpa dig kvar. Det enda jag kan säga om det är att det vore bra om du hittade någon (syo, eller din bror tex) att prata med, som inte är så känslomässigt involverad som din mamma verkar vara. För ett sådant beslut kan man behöva bolla fram och tillbaka innan man fattar det definitivt.
Det jag kan säga ytterligare om det här med att hoppa av skolan är att det förvisso inte behöver vara någon katastrof så länge som man själv känner att man har vettiga alternativ, så man inte väljer bort något jobbigt mot något annat som är minst lika jobbigt. För många gånger är det så att man har lätt för att hamna i arbetslöshet och ett typ av utanförskap när man hoppar av, vilket kan göra att man får svårt att ta tag i sin situation längre fram som man kanske planerat. Så, om du väljer att hoppa av, var noga med att du har ett jobb som du tror att du kan få behålla under den tid du tänkt jobba, och se också till att du fortsätter att umgås med eventuella vänner du har i skolan så du själv inte blir isolerad och känner att du tappar hela den sociala biten. Nu kan du förvisso ha ett rikt socialt liv utanför skolan, men eftersom jag inte känner till hur det förhåller sig med detta så ger jag dig ändå detta råd.
Sedan är det ju också så att det inte behöver vara någon katastrof att vara kvar i skolan heller. Det är ju inte nödvändigt alla gånger att man får högsta betyg för att man skall kunna läsa vidare. Så, även om jag tycker att din grundinställning om att du ska läsa för din egen skull och inte för dina föräldrars skull är vettig, så finns det faktiskt inget som hindrar dig från att gå klart gymnasiet för din egen skull, oavsett hur mycket dom tjatar, pressar osv. Om du bestämmer dig för att gå kvar så vet du ju inom dig att du går där för din egen skull, varför deras press och tjat egentligen inte har har med saken att göra, även om jag har full förståelse för att det kan vara ansträngande att höra på det jämnt och ständigt.
Ja, mycket mer än så kan jag inte säga om det här med att hoppa av eller inte, utan beslutet är upp till dig. Det låter utifrån ditt brev som att du har en god förmåga att reflektera över saker, och en stabil grund att stå på i dig själv, varför jag är övertygad om att du kommer fatta ett bra beslut. Men som sagt, att ha någon att bolla tankar och idéer med är aldrig fel, och att prata med syo och sätta sig in i förutsättningarna för att återuppta studierna senare osv, är ett bra första steg.
När det sedan gäller din mammas bundenhet till dig som du beskriver så är det min erfarenhet att dom här problemen förstärks när föräldrarna är mer isolerade från samhället pga av tex kulturella skillnader och språksvårigheter. Men i grunden är det samma problematik som många barn och föräldrar upplever när det är dags att flyga ur boet. För faktum är att din mamma varken är den första eller sista mamman som hänger upp sitt liv på sina barn (det gäller självklart pappor också). Vissa vuxna går så helt upp i sin föräldraroll att dom glömmer bort att ha ett liv vid sidan om att vara mamma eller pappa. Detta skapar i dom flesta fall stora problem den dagen barnet vill flytta, men ofta dyker problemen upp tidigare genom att föräldrarna överbeskyddar, försöker styra barnet åt ett visst håll, blir svartsjuka på flick-, och pojkvänner, osv, osv. Föräldrarna blir helt enkelt beroende av sina barn för att livet skall kännas meningsfullt.
Det här kan självklart bli oerhört påfrestande för barnet ifråga, varför det inte alls är svårt att förstå din längtan efter att flytta och få rå om dig själv. Men det är oftast inte helt enkelt att bara flytta då föräldern/föräldrarna inte gärna släpper greppet så lätt. Därför kan det bli mycket tårar, gräl, och till och med hot, allt i syfte att få barnet att stanna, eller göra något som passar förälderns eget behov.
Det här kan tyckas väldigt egoistiskt från förälderns/föräldrarnas sida, och faktum är att det är det också. För varje vuxen människa har faktiskt ett ansvar att själv ta tag i sitt liv och se till att det livet blir värt något i sig självt, vilket innebär att man aldrig kan tvinga eller pressa någon till att VARA meningen i ens liv. Livet funkar helt enkelt inte så. Men alltför många föräldrar intalar tyvärr sig själva att detta är möjligt, varför barnen får oförtjänt stora problem att brottas med.
Det verkar utifrån ditt brev som om du redan har funderat på det här en hel del och att du kommit fram till att du inte kan lägga hela ditt liv på att utgöra meningen i livet för din mamma och din pappa. Din mamma verkar utifrån det du skriver ha svårast med detta då din pappa uppenbarligen har andra kontakter i hemlandet som fyller hans liv med mening.
Jag förstår om detta är svårt att hantera och jag önskar att jag hade en universallösning till dig som gjorde att du slapp såra din mamma. Men min erfarenhet säger mig att det sällan går så smärtfritt. Det man kan göra som barn är att förklara så gott det går hur man känner och vad man anser att man måste göra för att själv skapa sig ett liv. Du verkar redan ha gjort detta åtskilliga gånger, men du kommer sannolikt få dra det många gånger till, innan det riktigt gått in hos din mamma.
Men detta är också allt du kan göra, sedan är det upp till henne, hur hårt det än kan låta. Du måste fatta dina beslut och göra det du känner att du måste göra för att finna din egen mening i livet, och har du tur så inser din mamma någon dag att det inte håller att hon hänger upp sitt liv på dig, och att hon måste lägga tid och energi på att finna andra saker, eller personer som hon kan finna glädje i. Det kanske händer imorgon, det kanske tar några år, det kanske aldrig blir så, det vet du inte idag. För tragiskt nog så finns det personer som aldrig någonsin finner kraft att skapa mening för sig själva. Men det kan aldrig vara någon annans fel eller någon annans ansvar. För jag är tex säker på att du gärna skulle hjälpa din mamma både med språket och kanske ta med henne ut för att träffa folk om hon själv bara skulle be dig om det. Men hon måste själv först inse att hon kan hitta en relation till dig på det sättet som skulle ge er båda så mycket mer än vad fallet är idag. Och som sagt, dessa insikter kan man inte ge någon, utan dom måste personer komma fram till själva även om man kan stötta på vägen. Men tyvärr så sker det sällan någon sådan här utveckling utan att det innebär en kris av något slag.
Så, fortsätt gör det du gör, och fatta dom beslut du känner är rätt för dig. Men ha inte alltför stora förhoppningar om att kunna följa dina egna känslor utan att det kommer innebära någon form av kris för främst din mamma. Livet är tyvärr svårt ibland, men det får inte hindra oss från att göra det som är rätt.
Visningar : 482
