Jag är 21 år och tjej som undrar om man kan bli inlagd på sjukhus om man mår mycket psykiskt dåligt men att man blir inlagd frivilligt och inte tvångsvårdad? Om det är möjligt undrar jag hur pass dåligt man ska må för att det blir tal om inläggning? Jag mår mycket dåligt inombords, men jag försöker att inte visa det för omgivningen. Jag är självdestruktiv; skär mig på armar och ben samt lite på halsen. Jag funderar ofta på självmord. Jag känner att jag behöver bli inlagd, eftersom jag utgör ett hot mot mig själv då jag inte är i psykiskt stabil. Men samtidigt klarar jag av att jobba och så men jag lider av att tvinga mig vara social och tvinga mig att le då jag egentligen bara vill bryta ihop. Snälla, hjälp mig! Tack!

---

SVAR

Det finns inget entydigt svar på hur dåligt man "ska" må för att man ska kunna bli inlagd, utan det är en bedömningssak från fall till fall. Pyskiatrin är uppbyggd med både öppenvård, och slutenvård. Öppenvården är vanliga mottagningar dit man går tex en gång i veckan och träffar sin behandlare, vilket kan vara en kurator, läkare, psykolog, psykiatrisköterska eller psykoterapeut. Om en patient mår så dåligt att detta inte räcker utan man behöver vårda personen dygnet runt under en tid, finns slutenvården, dvs avdelningar där man kan bli inlagd. Det finns i princip tre sätt att bli inlagd på. Det ena innebär att man går inom öppenvården och där kommer överens med sin behandlare om att man behöver en tids inläggning, varför man blir remitterard till en avdelning. Det andra sättet är att man mår så dåligt akut att man uppsöker jourmottagning/akutmottagningen för psykiatri och där bedömmer en läkare att man är i behov av inläggning. Det tredje är att man mår väldigt dåligt och utgör en fara för sig själv eller andra, men saknar insikt om detta själv, varför en läkare kan besluta om tvångsvård.
Så, svaret på din andra fråga är alltså att det aldrig blir fråga om tvångsvård så länge som patienten själv går med på att låta sig vårdas. Först om läget är akut och personen vägrar kan tvångsvård komma ifråga. För det bästa för alla är alltid om personen själv är med på det, varför man försöker vårda på frivillig väg så långt det är möjligt.

Mitt råd till dig är att du i första hand söker upp öppenvårdspsykiatrin för att få en kontakt där. Man kommer ofta väldigt långt med en öppenvårdskontakt, och oavsett om man senare blir inlagd eller inte så är det öppenvården man har kontakt med även efter man blivit utskriven, varför det alltså är bra att börja där.
Skulle sedan läget bli väldigt akut för dig, kan du självklart söka upp psykjouren/akuten och få träffa en läkare där. Men i ditt fall så vore det sannolikt bra om du fick en mer långsiktig kontakt som kan hjälp dig att komma till rätta med dina problem på sikt. För den här typen av problem löser man oftast inte med en inläggning, även om det kan behöver emellanåt när man helt tappar fotfästet.