Godag! Jag behöver ett riktigt råd.Min historia är: Jag är 22 år,gift mig vid 19 års åldern.Jag hade varit gift under 2 år med en betydlig äldre man.Under de åren som jag varit gift mitt självförtroende och självbild sjunkit ner pga.den mannen som jag var gift med.Själv var han en allmänt jobbig kille, väldigt pessimistiskt vad som gäller livet.Han dumpat mig några gånger och mitt liv med honom var som ett rent helvete därför jag bestämde att sklijas med honom.Med skiljsmässan var det inga problem, ty vi hade ej några gemensamma barn.Vi har separerat tidigare än vi tog skiljsmässan.Så nu under ett år är jag frånskild från denne man.Och känner att jag gjort absolut rätt.Efter skiljsmässan trodde jag att allt faller på plats och att jag kan äntligen börja leva på nytt.Det hände så.Snart blev kär i en annan kille som jag drömt om hela mitt liv.Han är min klenod och jag älskar honom väldigt mycket,kan ej föreställa mitt liv utan honom. I början av vår relation att klaffades underbart.Men så småningom visade sig att i mitt liv jag upplevde trauma med det tidigare liv som jag levde med x.och skiljsmässan. Mitt självförtroende var förtfarande är ej längre ner, utan ännu värre det är UPP o NER hela tiden. Idland är jag stark och känner kärlek o att jag är älskevärd, ibland känner jag mig så helt värdelös.Dessemot går det ej så särskillt bra med mina högstudier (jag läser på universitet),ty för det mesta konsentrerar jag mig på min relation och ej på studierna.Skiljsmässan vålat negativa koncekvenser i mitt liv:JAG KAN EJ ABSOLUT LITA PÅ MIN KILLE,OAVSETT HUR STARKT JAG KÄNNER FÖR HONOM är jag rädd att bli dumpad igen i mitt liv.Rädslan skrämmer mig, jag får så ofta utbrott då är jag lätt bli arg ,förnärmad och upprörd. När jag i det tillståndet börjar jag göra slut med min pojkvän.I mig själv blir jag så tom så att jag ej kan känna och tänka efter hur jag kan såra min underbare kille=(.Jag börjar hata mig för det då när om en stund jag svalnar och bli mig själv igen.Jag ber om förlåtelse så ofta , minst en gång om dagen.Min kille älskar mig o är så snäll.Han lider av allt men kan förlåta,jag skäms så mycket inför honom! Vad ska jag göra?Hur ska jag bli stark så att jag kan hitta balans för att leva ett riktigt skönt liv.Annars J är jag så omänsklig mot mig och min kille.Vore så taksam o få svar!Tack på förhand. P.S. jag å min pojkvän lever ej tillsamans utan vi träffas nästan varje dag o är alltid nära varandra.

---

SVAR

Det kan vara svårt att påbörja och leva i en ny relation om man inte riktigt bearbetat de händelser och jobbiga känslor som en tidigare relation givit upphov till. Det verkar utifrån ditt brev som om du farit illa psykiskt i den tidigare relationen och att du inte riktigt arbetat igenom dom sakerna, varför du agerar SOM OM du fortfarande levde med din tidigare man. Det kan också vara så att du redan innan du träffade din tidigare man var sårbar på olika vis vilket kan ha bidragit till att du kom under hans inflytande och gifte dig med honom.
Allt detta sammantaget skapar problem i din nuvarande relation, och risken är att du inte lyckas hålla ihop relationen om du inte arbetar med dig själv och det du varit med om, så du själv känner att du kan hantera det på ett sätt som inte motverkar dina egna önskningar och behov i livet.
Mitt råd är därför att du vänder dig till en kurator, psykolog eller psykoterapeut för att få hjälp med detta. Tillsammans med någon som är duktig på sådant här kan du sannolikt lättare komma tillrätta med det som känns svårt för dig, och hitta vägar att hantera dina erfarenheter och inre svårigheter. Prata gärna med din pojkvän om en sådan lösning, för kanske skulle det också kännas bättre för honom om han visste att du verkligen tar tag i det här och arbetar för att det ska kunna bli bättre för er båda. Det kan göra hans situation lite mer uthärdlig.