Hur, konkret, gör man när man går till kuratorn för första gången? Vad frågar dom? Måste man vara stensäker själv på vad problemet är? Blir man verkligen tagen på allvar, tröttnar de aldrig på att höra om samma tonårsbekymmer? Jag är livrädd för att gå till kuratorn, för jag vet inte vad jag ska säga och jag vill inte hamna i en lång, pinsam tystnad. Dessutom tycker jag själv inte att jag är värd att lyssna på, hur ska då kuratorn kunna tycka det?

---

SVAR

Det finns inget standardsvar på dina frågor då det ser lite olika ut beroende på hur kuratorn jobbar och beroende på hur personen som kommer är, samt hur problemet ser ut. Men vanligtvis så går det till så att kuratorn frågar en del saker som tex vem man är, hur man mår, vad det var som fick en att komma och prata, hur det ser ut runtomkring en när det gäller familj, vänner, skolan osv.
Ja, det kan vara lite olika frågor som i dom flesta fall går ut på att kuratorn ska kunna få en bild av hur man har det, för då kan man lättare förstå problemet. Kan man inte svara på vissa saker så försöker kuratorn hjälpa en att komma fram till ett svar, eller så låter man det vara för efterhan som man lär känna varandra och jobbar ihop så kan svaren på vissa frågor bli mer tydliga för både en själv och kuratorn.
Så, man behöver alltså inte ha järnkoll på allt och veta hur ens problem ser ut, utan det är något som man kan få hjälp att utforska och komma fram till. För många gånger vet man ju inte, utan man bara känner en jobbig känsla som kan vara svår att både beskriva och förstå. Och då är det kuratorns jobb att hjälpa en att förstå dom känslorna, samt hjälpa en med hur man kan hantera dom utan att dom ställer till det i ens liv. Det här kan ta lite tid och är alltså inget som händer första gången, utan det kan vara just det här som själva samtalskontakten går ut på.

Mitt råd till dig är att du testar och går till den kurator du har i din närhet. Någon pinsam tystnad behöver du inte bekymra dig för, eftersom kuratorn hjälper till hela tiden. Och skulle kuratorn vara tyst ibland, så är det sannolikt för att du ska få tid att både känna och tänka efter. Skulle du tycka det känns pinsamt så är det bara att säga att du inte gillar när det blir tyst, för du kan själv vara med och påverka hur ni jobbar tillsammans. Sedan behöver du inte heller oroa dig för att kuratorn skulle tycka det är jobbigt att lyssna på tonårsproblem, för faktum är att det aldrig finns ett problem och en människa som är den andre lik, varför ett sådant här jobb aldrig blir långtråkigt. Dom som valt att jobba som kuratorer har ju också gjort det för att dom är intresserade av hur människor kan tänka och känna, samt att kunna hjälpa till när det blir problem. Så den känslan handlar nog mer om att du själv inte tycker du är värd att lyssnas på, precis som du själv var inne på. Men låt inte den känslan hindra dig från att få hjälp med det du behöver få hjälp med, för sannolikt är det just sådana här känslor och tankar om dig själv som ändå gör att du funderar över att söka hjälp.