Hej! Jag är lite orolig för min lillebror som är 17 år. Han har börjat "digga" satanism. Han har bl.a. sagt att han har mer förståelse för satanism och så idag. Han bär ett halsband med en symbol för satan, "lite på skoj" sa han. Men jag blev lite rädd när han sa så, för indirekt menar han väl mer allvar än skoj, eller? Jag vet inte vad som ska komma näst? Han lyssnar också på lite satanistiska texter. Men han klär sig inte i svart och så…inte ännu iaf. Min brorsa verkar vara påläst om satanism eftersom han kan argumentera för det. Samtidigt säger han att han står någonstanns emellan kristendom och satanism – att han tror på något "eget"/högre makt… Jag är rädd att han ska ta till sig mer av satanism och tillslut bli deprimerad. Jag blev lite chockad när han tog upp det här med satanism. Han menar bl.a. att satan är god men för kristendomen är satan ond…. Vad står satanism för? Bör jag vara orolig för honom? Kan det här bara vara en spänning han söker, gruppidentitet, eller tror du det kan ligga mer allvar i det? Tacksam för svar!!

---

SVAR

Visst kan det vara en del i att söka en identitet, men enligt min erfarenhet är det alltid en varningssignal när en ung människa börjar söka sin identitet i extremgrupper med värderingar som är främmande för vad man vanligtvis anser vara sunt. Så, det är bra att du reagerar och inte bara avfärdar det som en tonårspryl.

Det är svårt för mig att säga något om vad det här kan stå för hos din lillebror då det finns en specifik drivkraft bakom varje individ. Rent generellt så kan det handla om ett sätt att hantera döden/ondskan som vi ser och hör om dagligen. För ju mer man hör och ser och förstår av världen, desto större behov finns hos unga att finna en förklaring på allt som sker, och i sin extremform kan satanism ses som ett försök att hantera död och ondska genom att identifiera sig med den. Så att då börjar definiera "Satan" som god istället för tvärtom kan alltså ses som ett sätt att göra "Satan" och allt han/hon står för som symbol till något gripbart och ofarligt. Det här kan låta konstigt, men det är faktiskt en grundläggande försvarsmekanism vi människor har att i situationer som upplevs farliga och hotande identifiera oss själva med den/det som hotar. Så kan tex kidnappningsoffer identifiera sig med sin kidnappare osv. Och i en upp och nervänd värld där det för unga kan te sig som om det onda har övertaget, kan det finnas ett behov att detronisera onskan och göra den mindre hotande, vilket alltså sker när man börjar identifiera sig med den.
Det kan vara svårt att förklara det här utan att bli alltför abstrakt men jag hoppas att du fått en någorlunda bild av hur en sådan här drivkraft kan fungera.

Om det finns sådana här drivkrafter bakom din brors dragning till satanismen så kan det vara ett tecken på att han behöver hjälp med att hitta ett förhållningssätt till världen, samt det onda och goda som finns i livet som är sundare för honom. Förmodligen brottas han mycket med sina känslor kring det han ser runtomkring sig och då behöver det inte bara handla om terrorism och andra världshändelser som kan få vem som helst att börja fundera över gott och ont. Utan det kan även vara relaterat till små händelser i vardagen då vardagen i skolan med kompisar, gängbildning, mobbning, kamp om utrymme och uppmärksamhet kan vara nog så svårt att hantera när man är ung. Att då söka sig till en extremgrupp kan vara ett sätt att "bli" någon inför sig själv och andra, vilket man mer eller mindre kan drivas till om man inte känner sig hemma eller välkommen i andra grupper.

Så, det kan alltså finnas en hel del bakom det här du beskriver kring din bror även om det inte behöver handla om det jag tagit upp här. Min erfarenhet är dock att det alltid visar på en ung människas svårighet att hantera livets realitet och ett behov av att hitta ett förhållningssätt till allt som sker i vardagen och i världen, och det ska man inte ignorera och köpa uttalanden om att det är "på skoj".

Vad gör man då? Ja, det finns inte en lösning, men det handlar oftast om att prata i olika sammanhang. Och då menar jag inte att dom äldre föreläser och talar om att den unge tänker fel och borde tänka annorlunda för det funkar sällan eller aldrig. Istället gäller det att prata förutsättningslöst och verkligen intressera sig för hur den unge tänker och ställa frågor om hur dom här tankarna uppkommit, för då brukar många gånger den unge kunna ge konkreta exempel på varför dom tycker det här med tex satanism verkar logiskt. I sådana samtal ges man möjlighet att förstå vad som driver den unge att tänka som han/hon gör, och med den kunskapen kan man också lättare påverka genom att berätta hur man själv löst det hela. För dom här frågorna och den oron som oftast ligger till grund för den här typen av yttringar har vi alla mer eller mindre haft och varje jobbig händelse i världen eller i vår vardag får oss oftast att återigen ompröva vår syn på hur allt egentligen ligger till. Så, det här är alltså inget som är främmande för någon levande varelse, men det gäller att plocka fram dom känslorna och ärligt kunna berätta för den unge hur man själv tänkt, vad man själv känt och hur svårt man själv kan tycka att det är när något svårt händer och när världen ser ut som den gör. I sådana samtal kan man hjälpa den unge att se andra vägar än att välja extremformer och man kan också etablera en relation som skapar trygghet för en fortsatt dialog.

Jag vet inte hur gammal du är och hur du själv känner inför att börja prata med din bror om det här på ett djupare plan. Men om du inte själv känner att du kan hantera det här så är mitt råd att du vänder dig till era föräldrar och uppmärksammar dom på det här. Dom borde ha alla möjligheter att ta tag i det här eller hitta andra vägar för att ge din bror lite mer fast mark under fötterna än vad han verkar ha just nu.