Okänd
Tjej
Hej! jag är en tjej på 16 år som snart inte orkar nånting längre! För det första började jag på en ny skola nyligen, blev utfrusen direkt. Fick heller inte byta klass. Men ny kanske jag får det men på nåt sätt så är jag så tveksam nu, tänk om det blir lika dant i den andra klassen (okej jag har vänner där och de behandlar mig inte som skit), men tänk om jag ångrar mig? Tänker på detta mycket. Men egentligen är det inte detta som är problemet. det började för 2 år sen när mamma å pappa skilde sig. pappa flyttade, mammas nya kille flyttade in här för ca 1 år sen. och jag hatar honom och hans äckliga, fula dumma dotter!!! orkar inte med henne!! träffar nästan aldrig pappa. har skurit mig i handlederna ett bra tag, för att se om nån i hela världen skule se det, men nej inte det! på senare tid har jag oxå börjat må illa av att äta… mår jättedåligt om jag ätit godis. hatar mej för övrigt, men är livrädd att gå upp mer. villl spy ibland när jag ätit, men gör det inte. är jag sjuk? min bror har flyttat, saknar honom. min kompis går på en annan skola. är olyckligt kär!! mamma bryr sig inte ett skit om mej, bara om sin kille! de enda som betyder nåt är min tränare och min lärare. min lärare fick mej att gå till kuratorn, men jag litar inte på henne och det finns ingen annan. har inte nära till pub eller ungdomsmottagning heller. sover dåligt, somnar oftast vid 1-3 tiden och då har jag gråtit mig till sömns. gör det ofta! det känns som om jag skulle kunna göra vad som helst för att få uppmärksamhet ibland… brukar skära mig i handlederna, men vill egentligen inte det! hatar mig, finns INGEN som gillar mej!! vad ska jag göra? varför är jag så orolig över att byta klass när jag har önskat det i ett år? har precis ätit och mår så jäkla dåligt pga det… har bestämmt mej att jag inte ska skära mig ikväll, får se om jag kan låta bli! HJÄLP!
SVAR
Det låter som om du hamnat i en svår situation där du inte hittar någon bra utväg. I desperata situationer tar man ofta till desperata åtgärder, varför jag kan förstå om du skär dig med en förhoppning om att någon av dom du vill ska börja bry sig, ska göra det också. För i mina öron så låter det som om du känner dig både ensam och övergiven, och att du längtar efter att dina föräldrar ska börja se hur det ligger till och ta hand om dig på ett annat sätt än vad dom gör nu.
Enligt min erfarenhet är det tyvärr inte ovanligt att föräldrarna lite "glömmer bort" barnen och deras känslor vid en skilsmässa. Det beror mycket sällan på elakhet, utan istället handlar det oftast om att föräldrarna i sig har så många svåra känslor kring skilsmässan och är fullt upptagna med att först slicka sina sår, och sedan försöka bygga upp en ny framtid för sig själva.
Det här är självklart ingen ursäkt för att inte hjälpa och stötta barnen på det sätt dom behöver, utan mer en förklaring som kanske kan hjälpa dig att förstå att det inte handlar om att det är något fel på dig, eller att ingen tycker om dig. Vuxna människor är helt enkelt inte så stora och starka som man som ung kan tro, varför dom många gånger har svårt att hantera sådana här situationer och blir mer eller mindre låsta i sina egna känslor, varför dom kan tyckas blinda för sina barns behov.
Men som jag sade så är det här ingen ursäkt, för du har självklart både rätt att få och kräva deras uppmärksamhet och stöd i en jobbig situation som det självklart kan vara att både vara med om en skilsmässa, och sedan lära sig acceptera nya familjemedlemmar. Att dessutom då ha problem i skolan underlättar ju inte.
Mitt råd till dig är att du funderar på ifall du inte skulle försöka sätta dig ner med din mamma när det bara är ni två hemma och verkligen prata och berätta hur det ligger till. Berätta hur ledsen du är och hur stökigt ditt liv har blivit, och att du behöver hennes stöd och hjälp för att orka. Samma sak kan du göra med din pappa. Ring upp honom eller gå hem till honom och säg samma sak till honom. Man kan tycka att dom borde veta det här, eller att dom åtminstone borde förstå det när du skär dig osv. Men faktum är att orden är överlägset bäst när det gäller att få någon att förstå. Och som jag sade så är inte vuxna så "smarta" och uppmärksamma alla gånger att dom ser dom signaler som deras barn skickar ut, varför det kan vara så att du kan skära dig eller svälta dig hur mycket som helst utan att dom fattar. Så försök prata istället, för det är alltid bäst att försöka sätta ord på känslorna även om det är svårt.
Skulle nu det här inte funka, så är mitt råd att du ger kuratorn en andra chans. Att du inte litar på kuratorn är kanske inte så konstigt, för det är ju ingen som litar på någon man inte känner. Men hela vitsen med att gå till en kurator eller psykolog är att man måste ge det lite tid, så man lär känna personen och situation, för först då kan man börja känna sig trygg. Så ge dig själv en chans att bygga upp ett förtroende och ha lite tålamod med det, för som sagt, det är svårt att lita på någon man bara träffat en eller ett par gånger.
Anledningen till varför jag säger det är att kuratorn med tiden kan hjälpa dig att sätta ord på allt det här du känner, och tillsammans med dig kan kuratorn även hjälpa till med att få dina föräldrar att öppna ögonen. Om ni två bygger upp en förtroendefull relation så kan ni sedan komma överens om hur och när ni ska prata med dina föräldrara och även ge dom en chans att förstå vad som händer och hjälpa till. Det kan vara så mycket lättare att ha en kurator till hjälp då istället för att göra det själv.
Så, använd tex det här med att du nu kanske ska byta klass som något du kan börja prata med kuratorn om. För kuratorn kan sannolikt hjälpa dig att reda ut dina tankar kring det hela och så kan du med tiden se att det går att få hjälp, vilket förhoppningsvis gör att du vågar berätta om hur du har det på andra plan också.
Visningar : 516
