Hej Jag är en kille på 30 år (får man skriva hit då) Det är så att jag träffade min första tjej när jag var 26 (aldrig varit med någon tjej förut då jag var mycket blyg) vi var tillsammans i tre år då hon gjorde slut med mig i mars 2003 (jag misstänker att hon var otrogen sista tiden). Har träffat en held del tjejer sedan dess, både strulat och haft sex med dom, men inte känt något alls. Träffade en jättetrevlig tjej i nov som är tio år yngre än mig. Gillar henne, sexet fungerar toppen, men vet inte om jag är kär (rädd för att bli bränt igen kanske) Problemet är att jag under tiden jag varit tillsammans med henne varit på internetdejtingsidor och chattat med tjejer och även varit otrogen en gång (som jag annars anser oförlåtligt) Gjorde slut med henne i början av mars pga att jag kände mig falsk. Vi har dock fortsatt träffas som vänner. De senaste veckorna har jag träffat andra tjejer och haft sex (mitt ego på den fronten är stort och min blyghet borta som du kanske förstår) Men det ger mig ingen, så för en vecka drygt sedan blev jag och tjejen ihop igen. Har inte kunnat släppa kontaktsidorna, eller sluta flörta med tex tjejer på t-banan. Och igår var jag otrogen igen. Varför gör jag det. Skapar bara problem. Vill egentligen bara vara och bli kär i tjejen jag är med nu, hon är underbar. Men jag har fortfarande inte kunna älska någon som mitt ex min första tjej.

---

SVAR

Man är defintivt välkommen att skriva hit som 30-åring.
När det gäller ditt problem så finns det en rad tänkbara förklaringar till ditt beteende. Den mest uppenbara är sannolikt det du är inne på själv, nämligen att du bittert fått erfara kärlekens och närhetens baksida när din första tjej lämnade dig. Det är ju alltid en risk man tar när man går in i en nära relation. Och ju mer man öppnar sig och ju närmre man kommer sin partner, desto mer sårbar blir man om relationen inte faller ut på det sätt man själv önskar. Mer eller mindre omedvetet kan det medföra att man drar sig tillbaka känslomässigt och försöker undvika att bli sårad på det sättet en gång till. Och här har du egentligen hela livets paradox i ett nötskal. Vi vill ha ett bra liv, vi vill känna närhet, vi vill känna kärlek, vi vill betyda något för någon och vi vill att någon ska betyda något för oss. Samtidigt så vet vi att vi ska dö och förlora allt, och ju värdefullare livet känns, desto svårare kan det vara att förlika sig med den tanken, och ju värdefullare någon är för oss, desto svårare är det att förlora den personen och det kan vi aldrig gardera oss mot.
Så, vi människor måste göra val i varje ögonblick vi andas, och det valet handlar om ifall vi ska våga leva fullt ut, våga känna, älska, njuta, och försöka skapa oss det liv vi vill ha och längtar efter TROTS risken och vetskapen att vi en dag både kan och kommer att förlora allt.
Det valet måste vi alla göra i varje sekund av vårt liv, och ibland när det gått illa så vågar eller orkar vi helt enkelt inte välja livet och kärleken. Men arbetar vi med att bearbeta känslorna av förlust, ilska, sorg osv som dyker upp när vi förlorar något vi vill ha, så brukar vi komma till den slutsatsen att ett liv som går ut på att undvika risken att bli sårad, är i mångt och mycket inget liv alls. Ibland tar det dock väldig tid innan vi vågar bestämma oss för att satsa igen, och ibland så behöver vi lite hjälp på vägen för att hitta ett sätt att hantera det här med risk kontra chans till något vi vill ha.

Nu finns det som jag sade i början andra tänkbara förklaringar till varför du beter dig på ett sätt som du inte önskar, men jag kan alltså inte ge dig ett individualiserat svar utan att ha haft kontakt med dig under en längre tid, varför du får den förklaring som ligger närmast till hands enligt min erfarenhet.
Det du kan göra för att ta dig ur det här är att ta hjälp av någon god vän för att fundera över vad detta handlar om och hitta ett sätt att hantera det på. Men om det inte räcker, vilket det kanske inte gör, så är mitt råd att du söker upp en kurator eller en psykolog/psykoterapeut för att få hjälp med att både förstå dig själv bättre, och hitta ett sätt att hantera det här på som inte medför att du sårar andra och framför allt förnekar dig själv chanser till närhet och kärlek.