Jag får panik när jag tänker på att man måste jobba hela livet när det finns så mycket annat jag vill göra!

---

SVAR

För att motverka en sådan panik måste du finna ett annat sätt att se på saken. Psykologiskt brukar det inte fungera så värst bra att försöka antingen tänka bort det eller tvinga sig själv att acceptera det. I det första fallet (att tänka bort det) ploppar det alltid upp förr eller senare och det blir nästan alltid värre med tiden. I det andra fallet (att tvinga sig att acceptera) leder det nästan alltid till att man blir bitter på sig själv, eller på andra eller på livet ju längre tiden går. Tyvärr kan man se sånt hos ganska många i dina föräldrars generation, eller ännu äldre.

Som jag sade i början behöver du hitta ett annat förhållningssätt till det här med jobb. Här tänkte jag ta upp två enkla och ganska självklara förslag: Dels att du inför dig själv väljer att koncentrera ditt liv på något som du tycker är roligt och intressant, och dels att du försöker fixa ett roligt och intressant jobb.

Vad som gäller i det första förslaget är att du använder dig av ditt eget sätt att se på dig själv, vilket psykologiskt brukar kallas att arbeta med sin självbild i ett konfirmerande syfte med hjälp av suggestion. Oops.., nu blev det fikonspråk som jag brukar kalla det. Men jag ville ändå visa att den här tekniken som jag kommer att förklara, är ett etablerat psykologiskt instrument i psykologiskt förändringsarbete. Det innebär inget mer komplicerat än att du börjar intala dig själv att du (vi säger att du t ex är jätteintresserad av att resa) är en resenär, äventyrare, vagabond, luffare som under den innevarande perioden i ditt liv bara vill resa. Och jobbet innebär inget annat än att bygga på reskassan för att kunna sticka iväg igen. Vad för slags jobb du har spelar inte så stor roll, utan bara pengarna du tjänar som gör det möjligt för dig att få sticka iväg igen. Mellan resorna kollar du nya resmål, planerar och beräknar vad du kan hinna göra innan reskassan tar slut osv. Och sedan ska du låta människorna runt omkring dig få klart för sig hur det ligger till. Inför både dig själv, kompisar, partner, familj, arbetskompisar och grannar blir du med tiden resenären istället för jobbaren eftersom du själv och alla i din omgivning vet hur viktigt ditt intresse är för dig. Allteftersom tiden sedan går blir den psykologiska identiteten som resenär hos dig själv lika självklar och påtaglig som om du vore superengagerad miljöpartist, socialdemokrat eller moderat. Jobbet kommer alltså i sig att minska i betydelse för dig och vara totalt underordnat resandet, varför också paniken över att jobba sannolikt kommer att ge med sig. Så fungerar ungefär det som jag sade på fikonspråk i vardagligt språk.

Att skaffa ett roligt och intressant jobb blir ungefär samma sak, fast omvänt därför att du istället blir tjejen/killen som går in för sitt jobb och nästan blir ett med sitt yrke. Detta är enligt min erfarenhet endast möjligt att göra när ens eget intresse blir till ett jobb (t ex att du som är intresserad av att resa, fixar jobb som reseledare, äventyrsguide eller helt enkelt jobbar med något som gör att du kan bo och leva utomlands).

Dessa två förslag skulle alltså psykologiskt kunna häva din panikkänsla, men räkna med att det tar både tid och energi. Man grejar inte en sån här sak i en ”grisblink”…