JAg är en tjej som bara är elva år. JAg får många självmordstankar ganska ofta. JAg har skärt i mig för ett tag sen för att jag var mobbad,jag är ju det nu oxå men nu både röker jag och skär i mig! Det är ju inte direkt vanligt att en elva-åring gör så här men ibland känner jag att jag bara vill börja gråta. Mina föräldrar gillar mig inte. JAg har rymt en del gånger. Mina föräldrar är skilda. JAg kan inte sluta att skära mig och röka.. Vad ska jag göra? Mamma och pappa vet ju inget… jag skulle uppskatta ett svar.

---

SVAR

Det är väldigt allvarligt att du mår så här dåligt och att ingen vet om det. För ofta så har man svårt att själv ta sig ur en sådan här situation och hitta andra sätt att hantera alla jobbiga känslor på än genom att skära sig.
Men det är tyvärr väldigt vanligt att många som skär sig och på andra sätt gör sig själva illa har en känsla av att ingen älskar dom och att dom inte ens är värda att älskas. Men det är givetvis inte sant, för alla barn och ungdomar är värda att älskas och må bra, men tyvärr så har inte alla föräldrar förmågan att visa känslor inför sina barn och se sina barns behov av kärlek och omtanke. Det betyder inte att föräldrarna behöver vara elaka eller att föräldrarna inte älskar sina barn, men dom saknar helt enkelt förmågan att visa det och se till barnet i första hand. Man kan säga att en del föräldrar helt enkelt inte själva hunnit bli vuxna på insidan, varför vissa barn känner det som du känner och visar det på olika sätt, tex genom att skära sig. Men det är alltså viktigt att komma ihåg att det egentligen inte har något alls med dig att göra, då du är precis lika mycket värd som alla andra barn och ungdomar ändå.

Vad ska man då göra om man mår som du? Ja, även om man tycker att ens föräldrar inte älskar en och även om man har det svårt hemma, och i skolan som du också beskriver, så är det inte kört. Det finns andra vuxna som kan hjälpa till så man kan må bra ändå. Det kan ske på en rad olika sätt, och ett sätt är att dom vuxna tar tag i mobbningen av dig och får slut på den, och ett annat sätt är att dom hjälper dina föräldrar och dig att nå varandra bättre så du kan få mer stöd och omtanke hemifrån. Det kan också innebära att du får hjälp att hitta andra sätt att hantera jobbiga känslor på än att skära dig. Ja, exakt vad som är bäst är svårt för mig att säga då jag inte har hela bilden. Men det du bör göra är att berätta för någon i din närhet om hur du har det, så du kan få hjälp på hemmaplan. Kanske finns det någon lärare du litar lite extra på, eller så går du till skolsköterskan eller skolkuratorn. Du kan också ringa direkt till BUP (barn-, och ungdomspsykiatrin), men det brukar kännas bättre om kuratorn hjälper en med det.
Det viktiga är inte vem du berättar det för utan ATT du berättar. För sannolikt så kommer inget förändras om ingen får veta hur du har det, så att berätta är den bästa starten. Hoppas du vågar!