Jag har berättat för min mamma att pappa tvingat sig på mig, men hon blev arg och anklagar mig för att ljuga!

---

SVAR

Du har gjort något jättestarkt genom att våga berätta för din mamma. Bra gjort! Att mamma sedan inte fattar det, beror inte alls på dig, utan på henne själv. Hon klarar helt enkelt inte av att riktigt ta in vad du berättade. Hon hamnar i någonting man kan kalla psykisk kris, där hon inte kan använda sin hjärna på ett vettigt sätt. Hennes tankar går konstiga vägar. Om du tänker efter så känner du nog inte riktigt igen din mamma när hon blir så här. För hamnar man i en sån här typ av psykisk kris fungerar man inte som vanligt. Och att hon hamnat i den här krisen beror på att hon inte kan inse att din pappa skulle kunna göra så här mot dig, dvs den mannen hon valt att leva sitt liv med har tvingat sig på hennes barn. Det blev för mycket för henne, så hon hamnade i den här psykiska krisen där hennes hjärna fastnat i att du måste ljuga, därför att det bara INTE FÅR VARA SANT..!!! Skulle hon älska en man som är ett sånt odjur? Nej, det är inte sant! Du måste ljuga…

Så här fungerar hennes tankar på ett ungefär. Då kanske du förstår att det inte spelar någon roll vad du säger. Hennes vrede blir också bakvänd. Istället för att hon skulle vara arg på din pappa, blir hon arg på dig som hon tror ljuger. Som jag sade fungerar hennes hjärna inte alls i den här situationen just därför att hon hamnat i en psykisk kris. Och den kan tyvärr hålla i sig mycket, mycket länge.
Jag förstår mycket väl att du blir chockad av din mammas reaktion. Du som varit tvungen att peppa dig och ta i så mycket för att bara klara av att berätta det här. Att du sedan blir anklagad för att ljuga är ju som en mardröm, fast det här är verklighet och då blir det tusen gånger värre. I ditt ställe är det inte alls konstigt om du blir helförvirrad och inte alls förstår vad som händer. Din pappa tvingar sig på dig och din mamma anklagar dig för att ljuga när du desperat behöver hennes hjälp så mycket som du antagligen aldrig behövt den tidigare i hela ditt liv…
Fortsätt kämpa.., för du har rätt.., för du ska inte ha det så här.., för nu ska du berätta det för någon annan som står utanför familjen.., och det ska du göra snabbt.., för nu får det vara slut på det här vansinnet.., för du har rätt att leva som alla andra.., så gå till skolsköterskan, skolkuratorn eller kurator på kommunens ungdomsmottagning, eller en socialsekreterare på kommunens socialförvaltning, eller en lärare, eller en präst, eller en fritidsledare eller vem du vill, bara det är någon som har ett arbete med människor.., FÖR NU FÅR DET VARA NOG.., säger jag som din rådgivare på ungdomsmottagningen. Du behöver hjälp, och sluta absolut inte att berätta även om din mamma nu inte tror dig. Hon behöver också hjälp för att hantera sin kris som gör henne helt blockerad. Du har tagit ett stort steg och tyvärr råkat ut för något som händer ibland, och som din mamma inte helt kan styra över. Men låt inte detta hindra dig från att ta steg nummer två, nämligen att berätta för någon utanför familjen som kan se logiskt på det hela och ge dig den hjälp som du så väl förtjänar…..