Jag har blivit sviken och sårad så många gånger. Saker jag bara inte kan förlåta. Nu senast misshandlade farsan min mor och hotade mig. Jag har så mycker ilska och hat inom mig som jag inte kan tränga bort. Alla i min omgivning blir lidande då det enda jag känner är extremkänslor, där hatet och ilskan är de starkaste. Jag kan känna att jag vill slå ner folk som oavsiktligt irriterar mig på gatan. Det är så mycket annat som är kaos i mitt liv just nu, men jag får inte visa mig svag. Jag vill bryta ihop och jag gråter i princip varje kväll, men aldrig på dagen. Ingen får se att jag är svag, jag måste ju stötta mamma och brorsan. Jag tror inte på att prata för ingen kommer förstå hur allvarlig min situation är och jag litar inte på många tack vare alla tidigare svek. Hjälper det verkligen att prata? Finns det nåt annat sätt jag kan ta mig ur det här eller är det bara att "kämpa sig igenom"?

---

SVAR

Att vara med om den typen av händelser du beskriver sätter sina spår, och många gånger är det just känslor av hat och ilska som väller upp. Hat mot den som plågar en, eller andra man bryr sig om, ilska över att inte kunna göra något åt det, och ilska mot andra som slipper uppleva det man själv upplever.
Många i din situation försöker oftast kämpa sig igenom. Men priset man får betala för det kan vara ett alldeles för högt pris många gånger, då det är ens eget känsloliv som blir lidande. Att inte få visa sig svag, att inte få bryta ihop, att inte få bara vråla ut sin ilska och frustration över situationen, utan istället bära allt inom sig och bara fortsätta vara stark, sliter på en. Vissa förmår att bära det hela livet, men till priset av att aldrig få känna sig lugna, trygga och aldrig klara av att våga lita på en enda människa igen. Den vägen leder oftast till ett liv i ensamhet, för så länge som man ständigt måste kämpa för att hålla smärtan inombords, spelar det ingen roll om man lever ihop med tex en partner, man har fullt upp med sitt eget och vågar helt enkelt inte släppa någon nära inpå sig. Andra som inte orkar bära det, men som ändå försöker, brister det för ibland. Kanske misshandlar dom någon på stan. Någon som bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, och som fick alla känslor av hat att blossa upp. Någon som man trodde man kunde ta ut alla oförätter på. Kanske blir man på andra sätt destruktiv för sig själv, då man någonstans inte kan känna annat än hat, både mot sig själv och andra.

Ja, det finns många minor att trampa på, när man ständigt går runt och bär allt inom sig, och tror att det inte finns någon annan utväg. Jag har träffat många som hamnat där, och som kommit och sökt hjälp när det redan trasslat till sig värre än det var från början.

Hjälper det då att prata?
Mitt svar är ja. Men då menar jag inte prat i största allmänhet, utan prat för att både förstå och komma tillrätta med det som plågar en. För när man börjar prata med någon annan, och dela sina problem, dyker det med tiden upp lösningar som många gånger förändrar ens situation. Men det är inte bara dom faktiska förändringarna som gör att det hjälper att prata. Utan erfarenheten av att någon faktiskt lyssnar, bryr sig, förstår, och är beredd att dela ens problem, kan vara starten till att upptäcka att inte alla människor som man släpper inpå sig, missbrukar det förtroendet. Och den erfarenheten kan lägga grunden till att man vågar att skapa fler nära relationer omkring sig, vilket gör att man kan skapa sitt eget liv trots att man haft det väldigt svårt som yngre.

Så, mitt råd till dig är att du söker den hjälpen, vare sig du vänder dig till socialtjänsten, psykiatrin, eller till närmaste Ungdomsmottagning. Det viktiga är att du börjar någonstans. För den här situationen du befinner dig i är skadlig för dig rent psykiskt. Och efter din beskrivning verkar du även vara utsatt för en hotbild, vilket gör det ännu viktigare att du söker hjälp. Så, ta den chansen, för det är ditt liv det handlar om, och det är viktigt.