För ett par månader sen gjorde jag slut med min flickvän då jag kände att jag började förlora mina känslor. Jag trodde först det "bara" var så att jag helt enkelt slutat älska henne, men nu är jag inte säker. De senaste åren har jag upplevt att jag "tappat" känslor. Alla olika sorters känslor. Det började smått, men den sista tiden har det accelererat. Det enda jag upplever nu är neutralitet mot allt och alla och depressioner som kommer med jämna mellanrum. Jag kan inte minnas när jag verkligen skrattade eller log sist. VERKLIGEN skrattade, alltså. Jag känner mig helt enkelt själlös, eller som att en grå slöja täcker över känslorna. Det känns inte som att jag skulle bry mig om nån närstående råkade ut för något, eller rentav dog. Först trodde jag att jag bara fått en depression, men när det hade hållit i sig ett tag så började jag misstänka att något var fel och började undersöka (i den mån jag kunnat) vad som skulle kunna vara fel. Det svaret jag slutligen kommit fram till är att jag verkar lida av depersonalisation/depersonalisering. Kan det vara det som är problemet? Nationalencyklopedins beskrivning av depersonalisation stämde väldigt bra med hur jag känt mig den senaste tiden. Men om det nu skulle vara depersonalisation, vad kan man göra för att "rycka upp" sig? Måste jag gå till en psykolog eller kurator? Kan det gå över av sig själv? Det verkar inte så. Det enda som oroar mig är att depressionerna verkar bli lite värre, men annars tycker jag inte att jag lider av det särskilt mycket. Eller åtminstone så KÄNNS det som att jag inte bryr mig. Men det skulle vara trevligt att få ha normala känslor igen.

---

SVAR

Jag kan tyvärr inte ge dig svar på exakt vad du lider av, det är inget man ska försöka sig på utifrån en beskrivning via brev, utan det kräver att man träffas och pratar ett antal gånger.
Men oavsett vad den exakta diagnosen är så verkar du ha hamnat i en negativ spiral med depressiva inslag som du själv har svårt att ta dig ur. Det faktum att det påverkar din vardag och dina nära relationer, samt att det verkar gå åt fel håll enligt din beskrivning gör att jag råder dig att söka hjälp. För det är alltid lättare att komma tillrätta med den här typen av problem innan man hunnit fastna för länge i mönstret och problemen orsakat en mängd följdproblem, vilket inte är ovanligt om man går runt så här för länge.
Så, vänd dig till öppenvårdspsykiatrin. Det är en mottagning där det finns både läkare, kuratorer, sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter. Om du ringer dit så får du en tid för ett första besök antingen direkt eller så kan du bli hänvisad till en allmänläkare på vårdcentralen för att rå en remiss. Men oavsett vilken väg som är vanlig i ditt landsting så är gången sådan att du får en tid sen och får komma för ett första besök där du tillsammans med någon där går igenom vad dina problem består av. Ibland räcker det med ett samtal och ibland tar det några samtal innan man kommit fram till vilken behandling som kan vara lämplig. Dom vanligaste alternativen som finns är samtalsterapi eller behandling med hjälp av medicin. Ibland kombinerar man dom båda alternativen, och vad det blir i ditt fall kan du själv vara med och påverka då det i sista hand är du som bestämmer.

Så, ring till öppenvårdspsykiatrin direkt och hör om du kan få en tid eller om du måste få en remiss först. Du vänder dig till barn-, och ungdomspsykiatrin om du är yngre än 18 år, annars är det vuxenpsykiatrin som gäller. Telefonnumret hittar du på dom blå sidorna i telefonkatalogen, och är du osäker kan du ringa landstingets växel och be dom koppla dig. Men som sagt, försök ta tag i det här så du får hjälp att vända det hela.