SVAR
Enligt min erfarenhet så handlar det hela om vilken inställning paret ifråga har till distansförhållandet. Går man runt och hela tiden ser problemen, tycker det är jobbigt att inte ses, och mer eller mindre sitter och väntar på den dagen man ska träffas, då brukar det inte funka.
Om båda istället bestämmer sig för att satsa och se fördelarna med det hela, vilket tex kan vara att man inte behöver kompromissa lika mycket som i ett "vanligt" förhållande, och att man har möjlighet att ägna full uppmärksamhet åt jobb, studier, kompisar osv när man inte ses, emedan man kan ge varandra full uppmärksamhet när man väl träffas, då brukar det funka.
Så, att ha ett förhållande på distans blir på ett sätt en livsstil, vilket passar olika människor olika bra. Men som sagt, om man är öppen och verkligen är villig att ge det chansen så finns det dom som upptäcker att distansförhållande passar dom perfekt, emedan andra tycker det är okay några år och sedan försöker hitta vägar att bo nära varandra. Sedan finns det självklart dom som tycker det här med distansförhållande är pest och pina och som inte kan tänka sig det överhuvudtaget, men det handlar som sagt om ens egen inställning och om man tycker att förhållandet är värt att satsa på eller inte.
Ett litet råd så här på slutet bara, är att ni försöker ha kontakt med varandra genom telefon, mail osv när ni inte ses. Har man inte det så kan det vara lätt att man glider ifrån varandra då man hinner uppleva mycket under några veckor, varför man kan bli främmande inför varandras liv om man inte är delaktig på något sätt.