Jag skrev till dig för ett tag sedan om hur jag blivit utsatt för incest och att jag klarat mig undan bra, med tanke på mitt nuvarande liv. Men nu orkar jag inte mer. Går ständigt omkring med rädslan att "någon gång smäller det". Jobbet blir bara tyngre att gå till och därav svävar mitt "oberoende liv" i fara. Jag är livrädd att jag ska återgå till min pappa och hans tidigare våld. Försöker intala mig själv att jag bara är i en svacka men, det stämmer inte. JAG ORKAR INTE MER!

---

SVAR

Jag kan förstå hur gärna man vill tro att man bara är i en svacka, för att ta tag i alla känslor kring sexuella övergrepp är både svårt och oerhört jobbigt. Samtidigt så är det så att man aldrig bara kan glömma bort svåra saker som hänt en, utan det är som om både kroppen och själen kräver att man försöker bearbeta och läka såren genom att signalera genom olika symptom.
Många som blivit utsatta för incest och andra övergrepp försöker kämpa vidare med att skapa sig ett bra liv. Och att kämpa med skola, jobb osv är många gånger ett sätt att hålla sig själv sysselsatt med konkreta saker, vilket kan göra att alla jobbiga känslor håller sig lite lugnare. Men den dagen när man sedan "fixat" sitt liv, så börjar ofta känslorna göra sig påminda igen, för varken kroppen eller själen har glömt. Så, för att kunna känna sig hel igen och kunna vara trygg i sitt vuxna liv, behövs ofta en period när man får hjälp att hantera alla känslorna kring det som hänt en. Alternativet är att leva sitt liv med en ständig känsla av skam, skuld, ilska, ledsenhet, tomhet, rädsla, osv, osv, som man får kämpa för att övervinna eller hålla stången. Jag säger inte att detta är omöjligt, men enligt min erfarenhet så är det många gånger bättre att ge sig själv chansen att läka, för som offer för en vuxen persons svek, kan det vara svårt att någonsin känna sig trygg och våga lita på en annan människa igen. Och när man inte kan få ut känslorna så vänds dom oftast mot den egna personen, varför många som blivit utsatta för sexuella övergrepp känner sig skyldiga, äckliga, värdelösa osv. Och sådana känslor är plågsamma att bära.

Så, för din egen skull råder jag dig att söka hjälp och inte vänta på "att det ska smälla". Du har uppenbarligen kämpat hårt för att få ordning på din tillvaro och lyckats med detta, så kanske är du nu redo att ta nästa steg med att få ordning på dina känslor och ge dig själv en chans att läka dom sår din pappa tillfogat dig. Mitt råd är att du vänder dig till vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningen. Ring dit och få en tid hos en psykolog eller psykoterapeut. Du hittar numret på dom blå sidorna i telefonkatalogen. Om du går in på www.hopp.org så kan du också se namnet på vissa mottagningar som specialiserat sig på sexuella övergrepp. Kanske bor du i närheten av någon av dom, men i annat fall finns bra hjälp att få på en vanlig vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Hoppas du orkar ta detta steget så du slipper gå runt och vara rädd resten av ditt liv.