Hej!! Jag har ett stort självförtroende förströrar-beteende. Jag säger till mig själv att jag måste till exempel blåsa på mina händer innan jag gör nåt eller nåt annat och om jag nuddar nån sak från ett visst år ( det hände en hemsk grej det året) eller ser nåt program från det året eller minns saker jag såg eller gjorde det året så måste jag se ett annat år som var bra för att bli lugn igen. Jag orkar inte mer men om jag inte gör så igen ( intalar jag mig) så kommer det hemska hända igen. Vad ska jag göra??? Har försökt bryta detta många gånger men klarar det inte.

---

SVAR

Alla har vi mer eller mindre lite sådana saker för oss som du beskriver. Vi kan i våra tankar göra upp för oss själv att om vi gör si eller så, så kommer det betyda tur, eller otur. Det finns tom en hel del sådana tankar i vår kultur där vi tex blir lite extra rädda när den 13:e i en månad råkar sammanfalla med en fredag. Vissa blir också rädda och tror att något hemskt ska hända när en svart katt går över gatan och måste spotta tre gånger för att "upplösa" oturen.
Så, själva beteendet och tanken på att vi genom att göra olika saker kan frambringa tur eller otur eller hemska saker, finns alltså mer eller mindre hos oss alla och i vår kultur. Det vanliga är att man under sin uppväxt har vissa perioder då det här är mer tydligt än annars. Sedan brukar det gå över.
Men för en del så utvecklar det här sig till ett problem och något tvingande som hotar att ta över hela livet och göra så att man hela tiden måste hålla på med en massa saker för att hålla oturen och hemskheterna borta. Det blir som ett tvång till slut och personer som fastnar i ett sådant beteende blir väldigt begränsade i sina liv, varför det är en väldigt jobbig problematik.
I ditt fall så verkar det som om det här växt dig lite över huvudet så du helt enkelt inte kan sluta längre fast du vill det. Och i det läget anser jag att man bör söka hjälp för att det här inte ska utveckla sig till att bli ännu jobbigare. Så, mitt råd är att du antingen på egen hand eller tillsammans med dina föräldrar söker hjälp. Det bästa är om du/ni tar kontakt med barn-, och ungdomspsykiatrin och får en tid där, eller så kan du också börja med att gå till Ungdomsmottagningen. Ibland har dom psykolog där vilket sannolikt är det bästa för dig, men annars kan du börja hos kuratorn så kan han/hon hjälpa dig vidare om det krävs ytterligare behandling.
Men gå inte runt med det här på egen hand utan berätta för antingen dina föräldrar, skolkuratorn eller kuratorn på Ungdomsmottagningen. Och sök gärna hjälp direkt på barn-, och ungdomspsykiatriska öppenvårdsmottagningen. För sådana här problem ska man inte gå med ensam, och helst inte för länge heller för då blir det bara jobbigare sedan när man ska söka hjälp.