Hej, jag är en tjej på 16 år. Jusst nu mår jag inte så bra, men jag känner mig samtidigt dålig av att säga så, efter att jag läst andras inlägg, mina problem är betydligt mindre, men jag förstår inte riktigt varför jag ska pressa mig och störa mig på så små saker. Jag tycker att jag är allmänt ful, näsan e ful, jag e tjock så har jag breda axlar osv. Utom då att jag känner mig ful så känner jag mig också obehövd. Min mamma säger ständigt att hon älskar mig, och att jag måste förstå det! men hon är också den enda som verkar tycka att jag är viktig, jag har inte haft pojkvän sedan jag var 12, och det känns som att man är onormal om man inte har/har haft fler pojkvänner. Jag är också oskuld, har inte ens hånglat!!! hur normalt e det för en 16-åring frågar jag!? Det känns som att jag inte har några riktiga vänner heller, alltid e de jag som frågar om vi ska träffas, och om de frågar mig så e de mest för att det är praktiskt att stanna hos mej efter skolan t.ex. om de ska på nån träning senare och det är kortare väg från mej än från dem. Så jag känner mig allmänt deppig och obehövd. Dessutom pressar jag mig och klandrar migsjälv för alla slags misslyckanden och misstag jag gör/gjort. Misslyckande i prov, om jag gått upp ett kilo, har jag inte varit ute på promenad eller motinerat på nåt sätt får jag ångest, och om jag glömmer t.ex. någons födelsedag (vilket jag ofta gör eftersom jag har ett ganska dåligt minne :S ) och sårar denna lindrigt så glömmer jag inte det på flera år. Jag känner mig helt enkelt dålig och deppig. Om någon har känt sig lika, och har tagit sig ur ett sånthär problem är jag väldigt tacksam för svar. Har ju ingen att tala med som förstår mig direkt, och som jag kan lite på till 100% så jag funderar på om jag borde prata med skolkurator eller psykolog! Tacksam för svar…

---

SVAR

Det går aldrig att jämföra graden av problem för något som inte bryr en person kan kännas jättesvårt för en annan. Du verkar generellt vara benägen att förminska både dig själv och dina problem och fastnar i jämförelser med andra.
Jag kan självklart inte säga emot dig i allt du påstår om dig själv och ditt liv då jag inte känner dig, men sannolikt är det så att dina känslor inför dig själv, ditt utseende osv gått in i en negativ spiral som inte nödvändigtvis måste överensstämma med verkligheten eller hur andra ser på dig.
Det kan vara oerhört jobbigt att uppleva sig själv på det sätt som du beskriver och det kan också vara svårt att ta sig ur dom negtiva tankarna på egen hand. Så, mitt råd är att du skulle ge det här med kurator eller psykolog en chans och se ifall det kan vara en väg till bygga upp en självkänsla och ett självförtroende. Du kan vända dig till skolkuratorn eller gå till närmaste Ungdomsmottagning som är helt gratis.
Sist vill jag säga till dig att jag verkligen beklagar den press som du och många andra delar kring att vara vackra, smarta, smala, erfarna, osv, osv. Det är ytterst få människor som har alla dessa åtråvärda egenskaper varför det inte är "det normala". Det är tex många i din ålder som inte haft något förhållande som känns på "riktigt", och som känner att dom inte har några "riktiga vänner", eller som tycker att dom själva är fula osv. Det sorgliga är att ingen pratar om det utan alla går runt och håller masken medan osäkerheten växer inombords, då man tror att alla andra vet och kan allt och dessutom känner sig bombsäkra på det mesta. Tänk om alla fick utvecklas i sin egen takt och fick lära sig att skönhet, smarthet osv inte bara betyder en sak, och att erfarenheter är något man skaffar sig när man känner sig mogen för det istället för när man tror att man ska. Då vore världen så mycket bättre, eller vad tror du?