Hej. Sedan några år tillbaka har jag mått väldigt dåligt. Både min mamma och syster har så länge jag kunnat minnas tagit antidepressiva tabletter, och är i högsta grad beroende av det, nu är jag rädd att jag kommer hamna i samma situation. Detta är mycket p.g.a av min familjesituation. För ungefär tre år sedan kom jag på min pappa att vara otrogen mot min mamma, han hade ett helt seriöst förhållande med en annan kvinna som varat i flera år. Jag ställde honom till svars för detta och efter många om och men berättade jag det för min mamma. Hon brakade ihop, hela familjen gjorde det. Pappa försvann iväg och jag blev själv med en förälder som aldrig gick upp ur sängen och som hela tiden på olika sätt försökte ta livet av sig. Idag har jag flyttat, mamma tar elchocker regelbundet, litium etc. etc. och min pappa försöker jag ta kontakt med igen.. upprepade försök som alltid slutar dåligt. Min syster är i nästan lika dåligt skick som min mamma, så jag får inget stöd därifrån. Jag känner mig så sviken av alla, så arg och så ensam. Vill bara ha någon att prata med, men alla föreslår bara antidepressiva medel. Vad kan jag göra? Jag vill inte hamna i samma situation som min mamma och syster. Ge mig råd, snälla.. jag orkar inte bära detta ensam! Vart ska jag vända mig, någonstans som någon kan lyssna?

---

SVAR

Du har hamnat i en svår sitaution där du verkar ha fått bära mycket ansvar för dina föräldrars relation och liv. Det är ett ansvar dom givetvis skulle ha burit själva, men ibland tar inte vuxna det ansvar dom borde för sig själva och för sina vuxenrelationer varför deras barn många gånger hamnar i kläm.
Mitt råd till dig är att söka en samtalskontakt utanför familjen. Jag skulle i rekommendera en terapeutisk samtalskontakt före antidepressiva då dina känslor kring det som hänt i din familj och den roll du själv hamnat i sannolikt är förvirrade för dig just nu. Du har varit med om en jobbig händelse och inte fått det stöd du skulle behövt från din familj, utan istället tvingats vara stark och bära andra familjemedlemmars känslor, och samtidigt sannolikt fått bära en hel del skuld för det som hänt. Förutom att jag vill säga att du absolut inte har någon skuld i att dina föräldrars relation gick som den gick, så vill jag säga att det sannolikt är tid för dig att få hjälp att bringa ordning bland dina känslor och tankar.
Antipdepressiva kan vara en tillfällig lösning om man hamnat så långt ner att man behöver hjälp för att överhuvudtaget kunna tillgodogöra sig en samtalskontakt, men där verkar du inte vara än även om du känner rädsla för att hamna där.
Så, sök hjälp inom öppenvådspsykiatrin (barn-, och ungdompsyk om du är under 18 år) för där finns det hjälp att få. Om du inte är för gammal för att söka på Ungdomsmottagningen (åldersgränsen skiftar från 20 till 25 år på olika ställen i landet) så är även det ett alternativ. Det viktiga är att du får en kontakt som kan hjälpa dig att sortera känslorna och tankarna, samt komma fram till hur du ska hantera dina känslor så du inte mår dåligt av dom längre. Det kan du få hjälp med av en psykolog eller legitimerad psykoterapeut och dom hittar du först och främst inom öppenvårdspsykiatrin. Så ring dit och hör hur du ska göra för att få en tid så fort som möjligt. För om du tar tag i det här och söker hjälp finns ingen anledning till att du ska hamna i samma situation som din mamma och syster.