SVAR
Utifrån det du beskriver så är det sannolikt att du utvecklat en ätstörning. Du verkar ha passerat en gräns där mat inte förknippas med något positivt utan dina tankar är istället upptagna med att göra dig av med maten och på det sättet minska din vikt. Du verkar också vara beredd att utstå både obehag och göra illa dig själv genom ständiga kräkningar för att uppnå ditt mål. Och sist men inte minst så verkar du få en psykisk lättnad av att kontrollera dig själv och ditt matintag på det här sättet.
Allt det här sammantaget ger bilden av en ätstörning. En ätstörning handlar i regel om att försöka kontroller en inre känsla av kaos eller illamående, genom att kontrollera yttre saker såsom mat och vikt. Det kan ge en känsla av tillfredsställelse som tar fokus ifrån andra jobbiga känslor. Med tiden så innebär dock den här strategin problem då kroppen och även psyket tar stryk, varför det inte är en lösning som håller i längden även om det kan kännas så. Ätstörningar leder också till döden ibland varför en ätstörning är något som man ska ta på största allvar.
Mitt råd till dig är att du söker hjälp för dina problem. Du kan vända dig till öppenvårdspsykiatrin (barn-, och ungdom om du är under 18 år). Du kan också gå till närmaste Ungdomsmottagning och sedan kan dom hjälpa dig vidare ifall dom inte har rätt hjälp att ge dig där.
Det viktiga är att du tar dom här problemen på allvar och försöker fundera över vad du gör mot dig själv. För även om det så att säga kan kännas bra just nu och du känner tillfredsställelse av att svimma eller känna hunger så är det min erfarenhet att en ätstörning lätt utvecklas till ett fängelse där man till slut känner att hela ens liv handlar om vikt, träning och undvika mat. Och det är ett liv som man inte ens önskar sin värsta fiende vilket många som drabbats kan vittna om. Så, för din egen skull ta tag i det här innan det går längre än det gjort. Inom psykiatrin finns många gånger speciella enheter som är duktiga på det här med ätstörningar men för att komma i kontakt med dessa är det bra om du tar kontakt med antingen Ungdomsmottagningen eller öppenvårdspsykiatrin i första hand. Men vänta inte, för det förlorar du bara på.