Hej jag är i ett stort behov utav svar från er! Det är så här att min mamma är på gränsen till et nervsamanbrott. Hon säger att hon orkar inte leva mer, allt är pesst och jobbigt för henne. Hon klagar på allt och alla och allt är alla andras fel! Hon har varit sådanhär i många år nu men det förvärras med varje dag och nu i radikal hög takt. Jag undrar vad som är rätt..hon behöver komma in någonstans..på psykikst hem eller något för att rädda henne..fins det såna? Hon kan säga det själv ibland att hon behöver läggas in när hon mår dåligt. Jag kan tänka mig att det är fel att jag eller min pappa tar upp detta med mamma att hon kanske behöver komma till ett hem för det ju vi enligt henne som förstös hennes liv, bla bla bla det hör man varje dag nästan. Men vi har en möjlighet en kontakt som skulle kunna tala med henne..hon känner denna personen han é läkare och har respekt för honom skulle det kunna vara en väg att gå tala med han och se om han kan göra något. Är jätte jätte tacksam för svar….

---

SVAR

När personer drabbas av en psykisk sjukdom eller hamnar i en psykisk kris så är det inte alltid som han/hon själv inser behovet av hjälp. Många gånger kan personen vara så låst i sina egna känslor att hon/han inte kan se något annat och därför inte ens kan tänka tanken att ringa eller gå och söka hjälp.
I det läget kan anhöriga spela en stor roll. Ibland kan det fungera om man inom familjen tillsammans pratar med den som mår dåligt och talar om hur oroliga man är. På det sättet kan man ibland motivera personen att söka hjälp men många gånger så får man kanske själv hjälpa till med att ringa till psykiatrin och få en tid och/eller följa med personen dit. Ibland så får den typen av samtal motsatt effekt och personen drar sig undan istället och känner sig anklagad av familjen.

Utifrån din beskrivning så låter det som om din mamma hamnat i en psykisk kris av något slag som hon inte förmår ta sig ur själv. Att hon lägger skulden på andra försvårar tyvärr när det gäller att hon själv ska inse att hon behöver hjälp, för sannolikt så tänker hon istället att om bara andra ändrade på sig så skulle hon bli frisk varför lägger problemet hos någon annan än sig själv. Det här är självklart väldigt svårt både för dig och din pappa att tackla och en väg kan vara att ni pratar med henne och erbjuder henne att ni söker hjälp tillsammans som familj. Din pappa kan då ringa vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning och fråga ifall ni kan få komma dit tillsammans i början.

Den här läkaren du pratar om kan vara en annan idé, för ibland är det lättare för en person som mår dåligt att prata med någon utanför familjen så om hon respekterar den här läkaren kan din pappa prata med honom och be honom att träffa henne för att både göra en bedömning av din mammas problem och för att försöka motivera henne att söka hjälp.
Är det riktigt akut och du och din pappa fruktar för hennes liv kan ni ringa psykiatrin så dom kan göra ett hembesök och prata med din mamma för att se om hon måste komma under vård innan hon gör sig själv illa.

Det finns alltså några olika vägar att gå så mitt råd är att du pratar med din pappa om det här så han kan välja vilket som verkar lämpligast. Och visar det sig att ens första val inte funkar så kan man välja nästa alternativ.

Sist vill jag ge dig ett råd. Att vara barn till en förälder som mår psykiskt dåligt är i dom flesta fall väldigt jobbigt. Ofast innebär det att man tvingas vara förälder till sin egen förälder och ta ett ansvar som man egentligen inte är mogen för att ta. Det betyder också att ens egna behov av omsorg och stöd sätts åt sidan och man i många fall klara av mycket på egen hand vilket kan vara svårt och skapa en känsla av både ensamhet och övergivenhet. Jag hoppas att du kan finna stöd i din pappa men ett råd är att du även söker stöd från någon utifrån. Genom att tex gå till skolkuratorn eller kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning så ger du dig själv en chans att få prata om din situation utan att ta hänsyn till någon annan än dig själv, och det är viktigt att få den möjligheten när vardagen handlar så mycket om ens förälders behov. Så fundera över det här förslaget, för ingen tjänar på att du själv far illa pga din mammas problem, utan se till att ta hand om dig själv så mycket du kan. För det kan ta lång tid innan din mamma fått en stabilitet som gör att hon kan finnas där för dig på det sätt du sannolikt hoppas på, varför du bör försöka få det stödet någon annanstans ifrån, även om man självklart önskar att det såg annorlunda ut.