Just nu är allt skit. Tidigare har jag alltid trott att min familj var den lyckligaste och behagligaste familjen i hela världen. Alla är avundsjuka på mig för att mina föräldrar fortfarande är gifta och för att min familj är så rolig och för att allt är så bra. Men under ytan är allt bara skit. Familjen har under en tid bara börjat rasa samman och nu är det nog så illa att vi till och med håller på att "lösas upp". Ska väl nämna att familjen består av mig, två äldre systrar (varav en utav dem inte är pappas biologiska dotter) och min mamma. Min pappa verkar vara oerhört olycklig och verkar inte trivas med sitt liv. Han tycker att resten av familjen avvisar honom och stöter ut honom. Jag kan för allt i världen inte förstår vad han menar med detta, eftersom jag alltid har sett oss som en enad "flock" som alla håller ihop på lika villkor. Min äldsta syster har haft en mycket svår uppväxt och hon är född i ett annat land. Mamma fick henne tillsammans med sin förra make – vi har alltså inte samma pappa. Min syster kom till Sverige när jag var mycket liten och kan inte minnas att jag någonsin har varit utan henne. Hon är helt enkelt min syster och jag gör absolut ingen skillnad på henne och min andra syster. Min mamma och min syster skildes från varandra när pappan "förbjöd" mamma att träffa henne. Mamma hamnade i Sverige och kämpade för allt hon var värd att vinna tillbaka sin dotter. Detta lyckades hon med. Hon kom till Sverige vid 13 års ålder och man kan säga att pappa blev en ny fadersgestalt som hon fullt och fast förlitade sig på. Nu är det så att pappa blev alldeles för full ikväll. Och som alltid när han är full sårar han någon. Denna gången var det just min syster som drabbades och jag tvivlar starkt på att de någonsin kommer att återfå kontakten igen. Han sa många sårande ord som aldrig kommer att glömmas bort. Han beskyllde henne för både det ena och det andra… Jag var inte med under själva bråket, men jag hörde allt han sa efteråt. Han sa bla "hon är ändå inte min riktiga dotter. Jag har två döttrar som jag har avlat själv…" osv osv. Detta sårade mig fruktansvärt mycket… Vi är tre syskon, och ingen får någonsin göra skillnad på oss! Och visst, det är inte hans biologiska dotter, men måste man ha "avlat" ett barn själv för att älska barnet lika mycket? Förhållandet mellan mamma och pappa är inte heller bra, och jag vet att pappa har varit otrogen mot mamma. 21 års äktenskap lider verkligen mot sitt slut. Allas relationer har gått fördärvade. Mamma bara gråter och är tom innuti. Min mellersta syster är bara arg och sårad och är mycket hård mot pappa. Min äldsta syster är helt förkrossad… Här sitter jag och känner mig fruktansvärt liten. Jag vet inte var jag ska vända mig när jag inte har en stark och enad familj. De är mitt allt och jag älskar dem obeskrivligt mycket. Detta känns som min undergång och jag kan inte beskriva paniken, sorgen, smärtan jag kommer att känna när mamma och pappas äktenskap tar slut. Mamma kommer säkert att flytta tillbaka till sitt hemland.. och om hon inte gör det kommer hon antagligen att vantrivas i sverige… pappa kommer säkert att bli alkoholiserad… Om detta brev blir besvarat eller inte vet jag inte, men jag har i alla fall fått skriva av mig. Tack på förhand.

---

SVAR

Det låter som om många olika känslor bubblat upp till ytan i din familj och saker sägs i ett läge där många känner sig sårade, vilket gör att orden bli hårda och förmodlingen inte så genomtänkta.
Som det låter så finns det ingen bestämd väg som dina föräldrar valt att ta i det här varför det kan vara svårt för både dig och dina syskon att veta vad ni ska ställa in er på. Självklart lämnar det utrymme för ens egna fantasier och farhågor och då har man alltid en tendens att se det värsta scenariot framför sig.

Det kommer sannolikt att ta ett tag för dina föräldrar att reda ut sin situation och det kommer även att lång tid för alla att läka sina sårade känslor. Fram tills du vet hur det kommer att bli så är det viktigt att du försöker ta hand om dig själv och hitta någon att prata med så du inte blir lämnad ensam med alla dina känslor, tankar och rädslor inför framtiden. I sådana här situationer är det nämligen lätt hänt att föräldrarna är så upptagna med sina egna känslor och rädslor i situationen att dom inte klarar att ställa sig själva åt sidan och låta barnens känslor komma till tals. Det är självklart inte bra, men det kan vara svårt som barn att göra något åt det mer än att säga ifrån och berätta att man behöver hjälp av sina föräldrar. Men det är som sagt inte säkert att föräldrarna klarar det ändå även om man som barn säger till att man behöver hjälp, varför man kan tvingas söka annan hjälp på egen hand.

Ett sådant alternativ är att du vänder dig till närmaste Ungdomsmottagning och pratar med kuratorn där, eller att du går till skolkuratorn när skolan snart börjar. Att få någon utanför familjen att prata med kan vara skönt, för då kan man prata fritt ur hjärtat utan att behöva tänka på hur det man säger ska uppfattas och att någon ska bli sårad. Så, tveka inte utan utnyttja den hjälpen som finns att få.
Sedan kan du också söka stöd hos dina syskon. Du verkar ju ha en nära relation till dina syskon och efter det du berättat kan man anta att du inte är den enda som känner sorg och rädsla just nu. Så, gå till dina systrar och sätt dig ner med dom där ni kan vara ifred från era föräldrar och berätta för dom hur du upplever situationen. Då får du sannolikt höra hur dom ser på det och vad dom känner. Speciellt din äldsta syster kan nu behöva höra att hon betyder mycket för dig och hur ledsen du är över er pappas sårande ord. Sedan får ni alla tre nog ställa in er på att det blir en jobbig tid fram tills allting klarnat och saker och ting lagt sig på plats. Men det finns inget som säger att ni inte skulle kunna finna trygghet och gemenskap hos varandra under den här tiden, och även senare, för det är inget som behöver försvinna för att en familjs levnadsvillkor förändras.