Okänd
Annat
Kille, 18 år. Tjenare, jag har ett litet problem som jag finner rätt så frustrerande. Ni förstår, för några år sedan skildes mina föräldrar. Mamma bor kvar i min hemby medan farsan har flyttat till en större ort ett par mil bort. De har båda skafat nya partners och jag har för länge sedan insett att jah trivs enormt mycket bätre hos morsan. Jag riktigt svävar på moln när jag äntligen kommit till den veckan jag är hos henne och går med otroligt tunga steg till farsan under de veckorna jag är hos honom (det är bestämt, för ordningens skull, att jag primärt ska vara hos dem en vecka i taget). Anledningen är helt enkelt att jag inte gillar atmosfären hos farsan. Detta beror på flera olika saker; Farsan är visserligen en bra förälder på alla sätt, men har är rätt jobbig eftersom han har en sån överenergisk stil hela tiden. Han går nästan jämt runt och är otroligt upprymd och kan brista ut och värsta operasjungandet precis när som helst (han är musiker). Dessutom är hans nya flamma en riktig kärring. Visserligen inte direkt sur, men ett riktigt rivjärn som hela tiden går omkring och är superseriös och ser 20 år äldre ut än vad hon egentligen är, och när hon väl ser glad ut har hon alltid en sarkastisk utstrålning. Jag hatar henne! Hos morsan är det helt annorlunda. Där slipper man känna sig spänd hela tiden. Morsan är behaglig på det där lugna och fina sättet och låtsasfarsan likaså. De är dessutom mycket mer öppna för nya erfarenheter och sitter inte och gnäller på i princip allt som uppfunnits efter 80-talet. Nu är saken såklart den, att jag helst av allt skulle vilja bo hos morsan hela tiden, eller åtminstone för det mesta. Men jag är en sån där superkänslig person på alla sätt och det känns som om jag liksom sviker farsan på något sätt. Morsan har dessutom betonat att "jag behöver farsan också". Visst visst visst, men jag är så himla trött på honom. Jag kan knappt prata med honom längre utan att känna mig seg. Hur ska jag göra, egentligen?
SVAR
Du är så pass gammal nu att du har börjat bilda dig en egen uppfattning om vad du gillar och inte gillar hos människor, och vilken typ av miljö du själv trivs bäst i. Det är en del i att bli vuxen att börja se vad man själv är för en och vilka människor man föredrar att umgås med. Ens föräldrar slipper inte undan den granskningen för när man blir äldre så är inte mamma och pappa dom som vet och kan allt längre, utan man börjar se dom mer för vad dom är, dvs människor med både positiva och negativa sidor, och människor som man trivs bättre eller sämre med. Dina föräldrar har båda gjort sina val när det gäller hur dom vill leva, och uppenbarligen skiljer det sig en del åt, både när det gäller deras inställning till livet, och när det gäller deras val av partner. Det är alltså inget konstigt med att du också gör ditt val om vart du står, och att du då föredrar det ena framför det andra. Det behöver inte betyda att du måste vända din pappa och det han står för ryggen. Man kan ju träffas och umgås och ta dom bitarna som är positiva för dom finns oftast, även om du inte bor hos honom. Du är ju 18 år nu, och kommer sannolikt inte ens att bo med dina föräldrar så hemskt länge till, varför det alltså inte är något onormalt att du vill ha en plats att bo på och att du själv väljer vart du känner dig mest harmoniskt. Så, även om det känns svårt så är mitt råd att du sätter dig ner med din pappa på tu man hand och försöker prata med honom om det här. Berätta för honom att du tycker om honom, och att du är glad för att han verkar ha hittat en partner han trivs med och att dom har ett liv dom verkar gilla tillsammans, men att det inte riktigt stämmer för dig. Berätta att du tror du skulle trivas bättre om du kunde bo på hemma hos din mamma och att du och han kunde umgås utan att du behöver bo där. Det kanske känns ledsamt för din pappa, men tänk på att han är vuxen och det innebär att man har ett ansvar att se till sina barns bästa även om det inte alltid stämmer med vad man själv vill. Men även om man har det här ansvaret kan man självklart bli ledsen eller upprörd, det är mänskligt, men om man som förälder får lite tid så brukar man förstå det hela och se att ens barn måste få välja det som känns rätt för honom/henne oavsett vad man själv tycker. Så, det är viktigt att du förstår att du inte sviker honom även om han skulle tycka det i början, för om du tänker efter så har ju han gjort just det valet som du nu kanske gör. Han har valt att skiljas från din mamma, han har valt att leva med den här kvinnan, han har valt att ha den attityd som han har gentemot livet för att det här förmodligen är det som han trivs bäst med. Och hans val har ju drabbat dig på olika sätt, så varför skulle inte du få rätten att välja vad som är bäst för dig, även om det drabbar honom? Och faktum är att du sannolikt kommer tycka det är roligare att träffa honom och umgås med honom när du inte längre känner tvånget, för det finns inget som är så förödande för en relation som när man tvingas umgås på ett sätt man inte vill.
Fundera på det här och prata gärna med din mamma om det också, men kom ihåg att beslutet är ditt och att valet handlar mycket om ifall du vågar följa din egen känsla, vilket i princip alltid innebär att någon blir drabbad och att man inte kan vara alla till lags. Det är något som man måste lära sig att hantera i livet, varför det kanske är dags för dig att börja träna på det nu.
Visningar : 713
