Hej! jag är 14 år och är van med att få mitt eget rum.. Men nu är jag nästan aldrig ensam.. Jo varannan söndag får jag sova i mitt rum själv.. Men du kommer morsan och låssaspappan in i rummet hela tidn.. Mitt rum r litet och jag sover i en loftsäng och min brorsa under i en vanlig.. De är mina låssasbrorsor.. Varje vecka delar jag rum med en av dom för att DOM behöver vara ifrån varandra.. Och varannan helg är jag hos pappa. Men där delar jag rum med min halvbror! Och när mina brorsor är hemma klagar dom bara på mej hela tiden och jag får aldrig lyssnar på vilken musik jag vill när dom är här inne.. För att dom får "ont i huvet" av de.. Men när jag är härinne då får dom minsann lyssna på vad dom vill hur högt dom vill.. Och så är dom jävligt bortskämda.. Alltid ska dom ha skjuts nånstans och de får dom oftast av min låssaspappa.. Men när jag ska nånstans får ja ta bussen för att mamma inte hinner eller mamma inte orkar eller att de är slut på bensin i bilen.. Jag vet inte hur mkt längre jag står ut!! Dom har eget rum hemma hos sin mamma! Jag får ALDRIG vara själv! vad ska jag göra!? Vi ska flytta till en 4a så jag får eget rum.. Men de är flera månader dit JAG ORKAR HELT ENKELT INTE! Vad ska jag göra!!!

---

SVAR

Det är självklart jobbigt att behöva dela rum på det här sättet du beskriver och inte få vara ifred när man själv vill det. Du har ju en lösning i sikte eftersom ni flyttar, men eftersom det här är så påfrestande för dig så är mitt råd att du sätter dig ner och pratar med din mamma om situationen. Prata med henne när ni kan vara ensamma för om det är andra runt omkring så är det inte säkert att hon klarar att lyssna och engagera sig på det sättet som vore önskvärt.
Berätta för henne hur du upplever situationen och att det känns som du kommer i kläm för att dina låtsasbröder har problem med varandra, vilket inte borde vara ditt ansvar. Berätta också om hur du känner det som att du får klara dig själv mycket mer emedan killarna får hjälp med skjuts osv.
Det är självklart svårt i en familj att göra saker och ting helt rättvist, och många gånger tänker inte dom vuxna på hur barnen kan uppleva det utan försöker bara hitta en lösning som gör att det i alla fall fungerar skapligt, vilket kan vara extra svårt när man har många barn att ta hänsyn till och flera familjekonstellationer som det lätt blir när man hittar nya partners som också har barn. Men det är ändå viktigt att man som förälder får en chans att rätta till det som blivit fel och då är det bra om barnen säger till så man vet hur dom tänker, känner och upplever det. Så var inte rädd för att berätta för din mamma hur du upplever det. Det är inte säkert att det blir någon lösning jättesnabbt, men man gör bäst i att berätta ändå för annars finns det ingen chans till förändring överhuvudtaget.