Du kan ha helt rätt i att det finns människor som inte reagerar som dom borde när någon berättar om sina självmordstankar. Vissa människor förstår helt enkelt inte att ta det på allvar och som ett rop på hjälp utan dom vet många gånger inte vad dom ska göra varför dom blundar för problemet och hoppas att det ska gå över. Ibland kan dom tänka att det är något som tillhör tonåren och att det säkert går över av sig självt. Du är tyvärr inte den förste som fått uppleva det som du beskriver.
Det är sällan det beror på elakhet eller att dom egentligen inte bryr sig, utan det vanligaste är att det beror på okunskap, osäkerhet och rädsla inför det man inte är bekant med. Och då funkar en hel del människor så att dom sticker huvudet i sanden som en struts och hoppas att problemet ska lösa sig av sig självt.
Nu har jag talat om vissa människor, och det betyder ju att inte alla funkar så här varför det alltså har stor betydelse vem man berättar det för. Du säger inget i ditt brev om vem du har berättat om dina känslor för, men mitt råd är att du tar kontakt med psykiatrin (barn-, och ungdomspsyk om du är under 18 år) eller att du går till närmaste Ungdomsmottagning. Där finns nämligen personer som är vana vid att jobba med den här typen av problem och som har kunskap om vad man kan göra varför du sannolikt kommer få ett helt annat bemötande. Jag hoppas att du har ork och mod att ta dom här kontakterna och söka hjälp för det finns hjälp att få om man bara vänder sig till rätt personer. Så, det du upplevt beror inte på att du är misslyckad, värdelös eller otillräcklig utan du har helt enkelt inte fått kontakt med rätt personer som har kunskap och förmåga att hjälpa dig.