Hej! Jag har ett problem med mig själv som håller på att göra mig galen! jag är i stort behov av ett råd! det är så här att jag blir så osäker tillsammans med andra. jag har nästan inga vänner i stan bara pga det, har en vän som bor i andra änden av Sverige. Jag känner mig tråkig, blir tystlåten (fast jag egentligen har massor att säga – men det blir liksom inte av att jag säger det) och jag känner mig värdelös för att jag inte har nån pojkvän (som alla andra verkar ha) osv jag vet inte vad jag ska göra.. det känns som att jag hamnat i en ond cirkel och det blir bara värre och värre och i mina mörka stunder så funderar jag allvarligt på varför jag lever? jag är egentligen en glad person som gillar att stå i centrum av uppmärksamheten men sen jag blev utfrusen ur gruppen i min förra klass så är det som att jag gett upp och "gett dom rätt att trycka ner mig" jag tror att alla tänker som dom och att ingen egentligen gillar mig. Vad ska jag göra? Finns det nåt hopp för mig??

---

SVAR

Om man varit med om att bli utstött, mobbad, eller trakasserad på olika sätt påverkas i regel alltid självkänslan negativt. Även den psykiskt starkaste har svårt att stå emot att börja undra om dom som fryser ut en egentligen inte har rätt.
Såren från en sådan upplevelse gör en oftast misstänksam och otrygg ihop med andra människor då man precis som du beskriver det tror att andra tänker likadant, och man blir därför rädd för att hamna där igen.
Men precis som om man trillat av en häst så finns det oftast ingen annan väg än att sakta men säkert börja närma sig det man blivit rädd för igen. Annars kommer händelsen att för alltid hämma ens möjligheter att leva sitt liv som man vill.
I vilken takt man börjar träna upp sitt självförtroende igen och i vilket sammanhang är olika för person till person då det som sagt beror mycket på hur ens sociala sammanhang ser ut. Så i det avseendet är det svårt att ge några konkreta råd, men generellt kan det handla om att man sätter upp små delmål för sig själv där man tex bestämmer sig för att man ska säga hej till 5 personer per dag i en vecka innan man går vidare till nästa steg som kanske är att man ska gå fram till en person om dagen och börja prata osv, osv.
Ja, som du förstår så handlar mycket om att man utifrån sin egen förmåga och energi ska sätta upp realistiska delmål så man har en chans att lyckas så hur fort man går fram är väldigt individuellt.

I en sådan här process kan det vara väldigt bra att ha en samtalspartner. Att tex vända sig till Ungdomsmottagningen eller till vårdcentralen och få en kuratorskontakt kan vara ett bra stöd, för det här kan ibland vara svårt att göra på egen hand då det är svårt att orka peppa sig själv hela tiden att gå vidare. Samtidigt så kan man behöva hjälp att titta på dom känslorna som tidigare mobbning och utfrysning skapat i en själv så man får en chans att bearbeta det hela, vilket också kan ge en mer energi att hitta en väg framåt.
Så tveka inte att sök hjälp om du känner att du behöver stöd i det här, för det vore sorgligt om andra människors hänsynslöshet gentemot dig ska utgöra ett hinder för dig att leva så som du egentligen vill och visa dig som den du är.