När jag bråkar med min pappa avslutar han alltid bråket med att säga att han älskar mig. Jag har aldrig svarat detsamma, och aldrig heller spontant sagt att jag älskar mina föräldrar. Jag får dåligt samvete av det och undrar om man msåte säga till sina föräldrar att man älskar dom? jag vill helst göra det när jag verkligen känner att jag gör det, men jag känner ju aldrig så. är den kärleken till sina föräldrar något som ska kännas, typ som när man blir kär i någon av det motsatta könet, eller är det något som bara är, helt automatiskt och givet självklart? Hittills har jag kännt att det inte finns något krav på att jag ska älska mamma och pappa, för man väljer ju inte familj o släkt, man föds bland dom och att man ska gilla dom tas för givet. men samtidigt känner jag att visst måste man väl älska sina föräldrar?? Varför känner jag inte så? Ibland känner jag också att om vi inte var släkt skulle jag aldrig ha kontakt med varken nån som mamma eller pappa, vi är alltför olika. Är jag kall och okänslig?

---

SVAR

Nej, du är inte kall eller okänslig utan sannolikt är du istället på väg att skapa din egen identitet.
Du har helt rätt i att man inte väljer sina föräldrar och den kärlek man eventuellt känner till sina föräldrar är inte alls att likna vid att vara kär i någon tänkbar partner. Så man ska inte förvänta sig att det ska pirra i magen eller kännas speciellt mycket när man tänker på föräldrarna, utan många gånger är det som du säger lite mer automatiskt och givet och inget man direkt lägger märke till. Sedan kan det också vara skillnad på att känna kärlek för sina föräldrar och gilla dom som personer. Man kan visst tycka om dom som sina föräldrar men ändå känna att man inte har så mycket gemensamt med dom som personer. För ens föräldrar är ju både föräldrar och egna individer med sina förtjänster och brister. Och det är ju inte alls självklart att man gillar det som ens föräldrar står för som personer, eller att man har deras sätt att se på livet, umgänge, osv. Tvärtom så är det många som upplever att när man blir så gammal att man börjar skapa sig en egen uppfattning om saker och ting så ser man ofta sina föräldrar i ett annat ljus än vad man kanske gjorde som liten. Plötsligt upptäcker man att dom inte alls har koll på allting och att dom kan ha åsikter och värderingar som man inte alls delar. Man ser dom helt enkelt mer som personer än som bara ens föräldrar. Och då är det alltså inte alls säkert att man gillar det man ser. Så det är alltså inget konstigt i det du känner utan tvärtom ganska vanligt att man inte skulle välja att umgås med sina föräldrar om dom inte var just ens föräldrar.
Det betyder alltså inte att man inte kan tycka om dom ändå, för man har ju ändå oftast en lång historia tillsammans, men man behöver alltså inte tvinga sig till att älska dom om man inte gör det spontant, och man behöver heller inte tvinga sig till att tycka om dom till 100%, utan det man kan hoppas på är att man kan ta dom goda sidor som dom precis som alla andra har och att man kan utveckla sin relation med dom på ett sätt som fungerar för alla och det betyder oftast att man som vuxna hittar ett sätt att umgås där man ändå känner att man kan mötas och sedan låter man resten vara.
Så, ge inte dig själv dåligt samvete för hur du känner utan försök se det positiva med att du kan se på dina föräldrar utifrån ett eget perspektiv, det betyder att du börjar bilda dig din egen uppfattning om saker och ting vilket är ett stort steg mot en vuxenidentitet. Förhoppningsvis kommer ni kunna utveckla en god relation även i fortsättningen även om ni inte är lika och även om du inte känner översvallande kärlek. Det räcker med att man tycker dom är okay.