Hej! jag vet snart inte vad jag ska göra längre! Min mamma säger att jag är värdelös och ett psykfall. varje gång hon säger så så börjar jag gråta, sen slutar de med att jag har blödande armar! min lillebrorsa har någon beteende störning enligt utredningarna. han slåss hemma och skriver och kastar saker! så all mammas tid går till honom! pappa är alkolist och jag vill egentligen inte ha med honom att göra. vad ska jag göra. vill inte ta mitt liv! älskar mina kompisar! snälla svara! Kramar!

---

SVAR

Det verkar som om du har det svårt ur många aspekter och att dina behov av kärlek och trygghet inte ses i din familj. Och det som är väldigt illa är att du precis som många andra med dig i liknande situationer, vänder dina föräldrars tillkortakommande mot dig själv. Tyvärr är det en vanlig reaktion då man med tiden inte orkar stå emot när man kränks upprepade gånger och får höra att man är värdelös och liknande. Till slut börjar man oftast tro på det och vänder allt som händer mot sig själv, vilket många gånger leder till att man börjar skada sig själv i ett försök att dämpa ångesten och smärtan man känner inombords.

Det som händer i din familj är ju inte på något sätt ditt fel utan du har precis lika stor rätt som alla andra att få bo i ett hem där du kan känna dig trygg, uppskattad och uppbackad. Men tyvärr så är inte världen så perfekt eller rättvis utan vissa har mer tur eller otur än andra och i det här fallet har du haft otur. Vissa vuxna hittar helt enkelt inget bra sätt att hantera livet och det här med att vara föräldrar vilket går ut över deras barn. Det betyder inte att dom är mer elaka eller dumma än andra, utan det handlar oftast om att dom själva har med sig svåra upplevelser sedan tidigare som dom inte tagit itu med innan dom själva skaffade barn, och/eller en medfödd sårbarhet för tex alkoholism.
Det kan vara en förklaring till varför dina föräldrar inte finns där för dig som dom borde, men det är ingen ursäkt. För varje vuxen har ändå ansvar och möjlighet att söka hjälp för att bättre kunna hantera det här med att vara förälder och det ansvaret kan man aldrig smita ifrån. Och det kan som barn vara viktigt att man själv förstår att det inte handlar om att dom vill vara elaka mot en, och att det inte heller handlar om att man själv är dum, värdelös eller på annat sätt bär någon skuld för att saker och ting är som dom är. Det är istället en rad olyckliga omständigheter som samverkar som gör att det blir så här som du har det, men dina föräldrar bär huvudansvaret för att söka hjälp för att få till en förändring, inte du.
Men eftersom det tyvärr är så många gånger att dom vuxna inte inser att dom behöver hjälp utan låter det hela gå så länge, så kan det bli så att man som barn måste själv försöka få hjälp. Det är viktigt med tanke på att ens självkänsla skadas av att få höra att man är värdelös osv.

Så, mitt råd till dig är att du tar kontakt med kuratorn på din skola, eller på närmaste Ungdomsmottagning och berättar hur din situation ser ut. Du kan också ringa till barn-, och ungdomspsykiatrin, eller till socialtjänsten som har ansvar för att ingripa om barn/ungdomar far illa hemma. Men eftersom kuratorerna på skolan och på Ungdomsmottagningen brukar samarbeta med både BUP och socialtjänsten så kan det vara lättare att gå till en kurator först som kan hjälpa en med alla andra kontakter.
Det kanske låter stort och skrämmande för dig men jag hoppas ändå att du vågar söka hjälp för så här ska du inte behöva ha det för det går ut över dig och ditt liv och det är du alldeles för värdefull för.
Så, sök hjälp hos andra vuxna för dom finns där för att hjälpa till i sådana här lägen, så får ni prata om vad som är vettigt att göra. Ta med dig någon av dina kompisar som du verkar tycka om som stöd om det känns bättre för dig.