Min mamma dog i cancer för 1½ år sen, allt blir bara fel, med killar och jag saknar mamma så otroligt mycket, mitt liv är bara skit nu. Jag får panik när jag vet att jag aldrig mer kommer få träffa henne, jag vill prata med någon om det men samtdigit så vet jag inte vad ja ska säga, va finns de o säga? Jag har haft självmordstankar eftersom det känns meningslöst och försöka kämpa på när jag vet att det ändå aldrig blir bra, bara värre. Nu har min pappa hittat en ny tjej också, känns som hon försöker ta mammas plats, jag vill inte ha de såhär. :( Älskar dig mamma.

---

SVAR

Attt förlora en förälder är en stor och svår sak. Saknanden och vetskapen om att man aldrig får träffa den man saknar igen kan kännas övermäktig. Olika människor sörjer dock på olika sätt och ofta så varierar det också över perioder för varje individ. Det kan betyda att man under vissa perioder har behov av att vara mycket för sig själv, emedan man under andra perioder kan ha stort behov av att prata och då är det viktigt att det finns någon som lyssnar och som kan hjälpa en att sortera sina känslor och hantera sorgen. Det kan som du säger kännas meningslöst på ett sätt, för hur man än beter sig och vilken hjälp man än får så händer inte det som man mest av allt önskar, dvs att personen man saknar kommer tillbaka. Men jag vet av erfarenhet att man med tiden brukar kunna acceptera den tanken om man bara får rätt hjälp som passar en själv. Det betyder inte att saknanden helt försvinner eller att man glömmer personen, däremot så lättar den mest akuta sorgen och man kan med tiden tänka på personen utan att känslorna blir så svåra att bära.

Att sörja är som att vara ute på en lång osäker resa där man inte alltid vet vart färden går eller hur det kommer se ut när man kommer fram. Det jobbiga är oftast just att man inte ser slutmålet, dvs man kan inte se hur livet någonsin ska kunna kännas meningsfullt och lyckligt. Därför behöver man vid olika tillfällen någon eller några som kan ge en det hoppet som man inte kan känna själv, och som finns där för en när man tappar fotfästet.
Det som slår mig i din beskrivning av din sorg är att det verkar som du är väldigt ensam i din sorg. Inte så att din pappa inte sörjer din mamma. Men du verkar inte kunna finna stöd hos honom då hans sätt att hantera det hela på genom att tex försöka gå vidare och låta kärleken hjälpa honom att övervinna sorgen, krockar med ditt sätt att sörja. Det går inte att säga att något sätt är fel eller rätt utan det är helt enkelt så att vi är olika som människor när det gäller hur vi hanterar sorg.

Mitt råd till dig är att du söker hjälp. Om du känner att du kan så prata gärna med din pappa och berätta hur du känner och att du behöver hjälp av någon. Men annar kan du på egen hand söka upp en kurator eller psykolog för att få någon att prata med. För att ha någon som kan visa på vägar och som finns där för en när man själv inte orkar hoppas eller tro på någon framtid, är jätteviktigt. Sök hjälpen på närmaste Ungdomsmottagning, inom barn-, och ungdomspsykiatrin om du är under 18 eller vuxenpsykatrin om du är över 18. Du kan också gå till din vårdcentral för där finns oftast kurator och psykolog som också kan hjälpa dig. Ring dit och hör efter.
Jag hoppas att du orkar ta steget och söka hjälp för det är få människor som orkar bära en sådan sorg själva, utan alla behöver emellanåt någon som kan lyssna på ens tankar och visa på vägar som man är alltför ledsen för att kunna se själv.