Okänd
Annat
Hej! Jag är 35 och jag har en mor som hela livet tyckt synd om sig själv.Har läst i en bok att "min mor har patent på att lida". Har har lidit en del också, men inte kunnat ta ansvar eller glömma det som var. Sen jag var barn har jag fått mycket skit och mycket av det som hände min mor var mitt och farsans fel. Mest jobbigt var det för mig så klart, farsan gick ifrån henne och hittade en ny. Än idag är jag hennes psyk-doktor då hon inte vill inse att hon är sjuk.Hon har varit på ett psyk-hem, fått monodepressiv medicin men det blev inte bättre. Hon tyckte att hon var frisk och alla doktorer var idioter! Hon är svartsjuk på min far, om i fall jag har kontakt med honom( som jag inte har, för han bryr sig inte). Men det värsta av allt är att hon, i stället för att glömma det som var och gå vidare, så plågar hon mig med sina problem. Kan det vara så att hon aldrig slutar? Tänkte på tjejen med liknande beskrivning av sin mor. Hon måste ha ett helvete med henne! Och tänk om det kommer att pågå tills dotter är lika gammal som jag? Jag kan inte hjälpa min mor och hon kan inte hjälpa sig själv, dessutom är det ingen doktor som kan göra något eftersom hon tycker att hon är frisk. Jag hoppas att det går bättre för tjejen som skrivit till er, men som i mitt fall kan det dröja ett helt liv! Eftersom jag är vuxen kan jag hantera min situation och är inte beroende av min mor. Idag kan jag sätta stop för hennes trakasserier och helt enkelt skita i henne, låta bli att svara i telefon osv. Ibland hörs vi inte på ett halvår. Då hon plötsigt ringer som om ingenting hänt(fast oftast är det jag som ringer, för jag får dåligt samvete..). Där har vi också ett problem, att som dotter får JAG dåligt samvete, inte hon. Och vad beror det på? Ja, det hänger ihop med uppfostran, att man skall vara tacksam att man blev född, fått mat och tak över huvudet som barn. Och är inte det föräldrarnas ansvar, att ge barn ett hem, stöd och kärlek?! Ibland tycker jag att det kan finnas bättre vänner, personer som älskar en för den man är, än sina egna föräldrar. Det gäller att man hittar någon som kan bli ens vän,tröstar,älskar och inte hänga upp sig på sina föräldrar… så att man inte bli, som du säger , förälder till sina föräldrar! Tack för ordet
SVAR
Ditt brev andas en trötthet över att inte riktig komma ur den situation du verkar ha befunnit dig i hela livet. Och många gånger är det precis så som du beskriver att man som barn försöker under lång tid tills man inser att det inte går att vara just förälder till sin förälder och att behovet hos föräldern inte verkar minska. När man väl kommit till insikt om det så kanske man klarar att sätta tydligare gränser och till och med dra sig undan kontakten, men precis som du säger så drabbas då många av det dåliga samvetet efter en tid.
Det är en svår situation att hantera det som du beskriver och enligt min erfarenhet så beror det mycket på att man som barn är så beroende av sina föräldrar under så lång tid att det är svårt att som vuxen börja se föräldern i ett annat ljus än som just förälder. Att börja se föräldern som en annan vuxen människa med sina fel och brister är oftast en lång process och många kommer överhuvudtaget aldrig dit, utan dom roller som man levt i under uppväxttiden finns kvar hela livet.
Så, det du beskriver är svårt varför du inte ska klandra dig själv för att du pendlar mellan att dra dig undan och få dåligt samvete. Eftersom du verkar jobba med dom här känslorna så kommer du kanske till den punkt längre fram när du känner att du gjort ditt, och att det dåliga samvetet inte kommer åt dig längre och enligt min erfarenhet krävs det oftast att man till fullo erkänner föräldern som en egen person med eget ansvar för sitt eget liv, vilket innebär att man har både ansvar för och rätt att dra det åt fanders om du ursäktar uttrycket. Men vad det är som gör att man kommer dit går sällan i förväg att säga utan det är en process, som du verkar vara inne i.
Ta gärna hjälp av någon utomstående om du känner för det. Att ha en samtalspartner där man helt kan få fokusera på sina egna känslor och få stöd för sina tankar kan vara jätteskönt, speciellt när man är van vid att dra stora lass själv, vilket du verkar vara.
Visningar : 518
