Okänd
Annat
Hej jag är en tjej på 19 år och ska snart fylla 20. Jag tycker att mina föräldrar bestämer för mkt över mig. Visst de älskar ju mig, men ändå…. T.ex. De frågar vem jag ringer till,så fort jag ska gå ngnstans i huset frågar de vad jag ska göra. När jag va ihop med min första pojkvän, sa de jämnt att jag skulle göra slut och att han inte var bra för mig. Orsaken va att han va inte kristen och han gick på 4:års kursen (särskolan). Visst han va ju inte kärleksfull efter ett tag, han sa typ "Oj har jag en flickvän", "Älskling det är en tjej som jag träffa och nu är hon gravid" ibl skrek han "Stick!" åt mig utan anledning. Fast ibl va han så som en kille ska vara. Nu är det slut sen ett bra tag sen. Nu har jag en kille som är kärleksfull, omtänksam, snäll, man får finnas för honom. Kort sakt han är precis den som jag har längtat efter. Det är jobbigt när man ser och hör sina polare får vara ute och ha roligt. Jag får en tid att va hemma, om jag inte kommer då blir de arga ibl. När jag ska va ute och gå till en pub här i stan, så ska man ta ett samtal om hur dåligt det är mm. Visst det finns bara alkohol drinkar där, men jag dricker inte. Jag har druckit en gång, men då var det under grupptryck (det va sista natten med gänget när vi gick ut gymnasiet). Det har jag inte sagt till dem jag säger att det var mina polare drack utan mig. Jag vill/kan inte säga det, det är bara så. Jag känner mig som en femåring inte som en myndig 19åring. Min brorsa som är 29 år får va ute med hans polare och komma hem när han vill. En orsak kan ju vara att jag har lite epelepsi, men ändå….Jag kanske ska börja ha med mig tabbletterna….suck stackars mig…. SNÄLLA SVARA MIG!!!!
SVAR
Det kan vara jättesvårt att få det att funka tillsammans med föräldrarna när man börjar bli äldre och har större behov av att få forma sitt eget liv och skapa sin egen framtid med sina egna regler. Att i det läget fortfarande bo hemma kan kännas påfrestande för många.
Men så länge som man inte kan försörja sig själv så är det ju tyvärr verkligheten för dom flesta och därför går det inte helt att säga att man nu är myndig och därför måste bestämma själv.
Utifrån det du beskriver så verkar det dock som om dina föräldar har lite väl svårt att ge dig mer utrymme och frihet, vilket man självklart behöver som 19-åring. Kanske är det som du säger att dom oroar sig för din epilepsi eller så handlar det helt enkelt om deras egna värderingar och deras ovilja att kliva tillbaka som föräldrar.
Många föräldrar kan ha svårt med det eftersom dom levt väldigt länge som just mamma och pappa och då "vant" sig vid att vara dom som bestämmer över barnen och ordnat sin tillvaro efter detta. Att inse att barnen börjar bli så stora att man själv inte behövs längre på samma sätt skapar mycket ångest för många föräldrar och leder många gånger till identitetskriser då dom förlorar en roll som varit så betydelsefull för dom så länge att dom glömt bort vem dom var innan dom blev föräldrar.
Detta är ingen ursäkt för dina föräldrars beteende utan mer en generell förklaring som kanske hjälper dig att förstå hur komplex en sådan här situation kan vara. Det handlar alltså inte bara om regler i sig utan det handlar också mycket om föräldrarnas rädsla för att släppa tyglarna då dom själva många gånger är rädda för att då förlora en identitet som dom vant sig vid och känner sig trygga i.
Så, det är ingen lätt sits du befinner dig i och det bästa vore ju ifall du kunde försörja dig själv så du kunde skaffa din egen bostad och på det sättet få lite mer svängrum, men det kanske dröjer ett tag innan du är där.
Så, tills det kan du försöka att prata med dom. Sätt dig ner med dom på tu man hand och berätta hur du upplever situationen och säg till dom att du förstår att dom är oroliga men att det sårar dig att dom inte litar på dig och ger dig mer förtroende att klara dig själv, vilket hämmar din utveckling till en vuxen kvinna.
Det räcker förmodligen inte med ett samtal utan troligtvis kommer du få ta upp det här med jämna mellanrum, men det är oftast enda vägen att gå om man inte ska hamna i ständig konflikt med varandra vilket brukar bli resultatet om föräldrarna envisas med att hålla i.
Så, försök att göra vad du kan och få inte dåligt samvete ifall du inte berättar allt för dina föräldrar. Du är så pass stor att du måste börja göra dina egna val och ett sådant val är att inte släppa in föräldrarna i allt man gör, speciellt inte när dom från deras sida inte gör sitt för att skapa ett förtroende utan mer försöker bibehålla en kontroll vilket aldrig håller i längden.
Visningar : 1006
