SVAR
Det är som du säger väldigt lätt att en person som är nedstämd och/eller deprimerad drar sig undan alla sociala kontakter, eller har ett beteende som gör att andra drar sig undan. Isoleringen i sig förvärrar oftast problemen och det kan vara svårt för personen att av egen kraft bryta sin ensamhet då personer som är nedstämda eller deprimerade oftast har en känsla och tro på att ingen förstår hur det känns.
Du har ju själv erfarenhet av det här och det gör att du förmodligen har lättare för att förstå den här typen av känslor av både hopplöshet och ensamhet. Samtidigt så vet du att isolering inte är bra utan att man behöver sociala kontakter för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Men som privatperson så kan man inte tvinga en person att vara med när kompisarna gör något, och man kan inte heller tvinga någon att förstå att han/hon behöver hjälp och det är det som gör det så svårt. Du verkar ju ändå ha nått fram en bit till den här killen då han uppenbarligen sagt att han inte mår så bra, så utifrån det kanske du skulle våga prata lite mer med honom bara du väljer rätt tillfälle så det inte blir när alla andra hör på.
Kanske når du fram till honom den vägen och kanske kan du med din histora hjälpa honom att förstå att man kan komma igenom en sådan här situation och att det finns andra utvägar än självmord. För det bästa är alltid om personen själv vill ha, och söker hjälp.
Men skulle du nu hamna i det läget att du inte når fram till honom, eller att du själv känner att du inte vågar försöka, för det är absolut ingen självklarhet att du ska gå in och axla den rollen om du själv inte vill. Då är mitt råd att du informerar hans föräldrar, eller någon annan vuxen i hans närhet som tex en lärare eller psykiatrin som du nämnde. Sedan är det deras ansvar att agera. Visst det kan kännas jobbigt att berätta för någon utomstående och man kan känna sig som man går bakom ryggen. Men ibland måste man det för att rädda liv, och det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för litet. Men det kan självklart vara svårt att som utomstående veta hur hans relation till sina föräldrar ser ut och huruvida dom har förmåga att faktiskt hjälpa honom eller inte. Så, därför kan det ibland vara bättre att vända sig till någon som arbetar med sådant här professionellt eller tex en en lärare eller skolsköterskan/skolkuratorn om han nu fortfarande går i skolan.
Om du hamnar i det läget så kan du om du vill berätta för honom att du ser att han mår väldigt dåligt och att du önskar att han fick hjälp varför du kommer att prata med någon som kan hjälpa honom. På det sättet behöver du inte känna att du går bakom ryggen på honom även om det kanske blir så att han säger att han inte vill att du berättar för någon. Men är läget tillräckligt allvarligt så ska man ändå berätta, men man kan som sagt säga till personen att man gör det, så behöver inte personen känna sig sviken på det sättet i alla fall.