hej, jag e en tjej på 18år och jag både jobbar och går i skolan. när jag började gymnasiet för 2år sen läste jag frisör.. men det visade sig vara helt fel för mig. så jag bestämde mig för att hoppa av trots att det va emot mina principer.. men jag gjorde det, och efteråt kändes allt så mkt bättre. bestämde mig för att jag ville prova ngt nytt, så jag började jobba. under ett år har jag nu jobbat heltid/deltid och det har känts jätte bra!! men jag längta hela tiden tills jag skulle börja plugga igen.. och nu går jag en estetisk linje med inrikting piano.att sjunga och spela piano e det bästa jag vet och jag trivs jätte bra i klassen. men jag mår inge bra alls just nu… min mamma är dödligt sjuk om hon inte tar sin medicin, det har varit struligt med pojkvännen, min lillebror har blivit placerad på ett "internat" för ungdomar med svårigheter och min pappa ställer aldrig upp.. vilket har fått mig ofokuserad på vad jag vill och vad jag borde göra, som i sin tur lett till att jag skolkar från skolan… det e absolut inget jag vill eftersom jag älskar det jag gör där.. men nu känns det så svårt å komma tillbaka till allt… jag skäms och mår jätte dåligt över detta!!! snälla hjälp mig!!! vad ska jag göra???

---

SVAR

Du har ju av omständigheter som du inte kunnat styra över, och som hade varit väldigt jobbiga för vem som helst, hamnat snett i ditt eget skolarbete. Det är ofta så att när det händer mycket saker runt omkring en och som inbegriper personer som står en nära, så tappar man fokus på sitt eget liv, och känslorna och tankarna snurrar mer kring andra saker. Så, att du inte kunnat fokusera och inte orkat med skolan är i sig inte så konstigt, även om det självklart inte är bra för dig.
Ibland är det ju så att livet drar iväg åt ett håll man absolut inte vill och som gör att man släpper saker som annars betyder mycket för en, och när man väl sprungit långt på den avstickarvägen kan det kännas svårt eller till och med omöjligt att springa tillbaka och ta vid där man slutade.

Men du visar i ditt brev upp en glöd för det du gör som jag tycker du ska kämpa för att hålla kvar i ditt liv även om du under en period nu varit mer fokuserad på andra än dig själv. Jag är också övertygad om att dina lärare och andra i skolan gärna vill se dig tillbaka och är villiga att hjälpa dig när dom väl får veta omständigheterna kring ditt försvinnande.
Mitt råd är därför att du kontaktar kuratorn på den skolan du går på och att du pratar med henne/honom i första hand. Berätta hur din situation har sett ut på sistone och be henne/honom hjälpa dig tillbaka. För du har inget att skämmas för utan alla kan hamna i den situationen att det blir lite för mycket för en någon gång i livet och det vore väl fanken om man inte skulle kunna få en ny chans då. Speciellt när man är ung som du så kan man inte förvänta sig att du ska kunna hantera den svåra familjesituation du beskriver och samtidigt klara av allt annat. Så, ta hjälp av kuratorn för att ta dig tillbaka till en normal skolsituation igen och låt henne/honom hjälpa dig med att informera lärare och andra om det du vill att dom ska veta så du inte råkar ut för att man tror att du var borta bara för att du ville.