Hej! Jag är en tjej på 18 år som har en överbeskyddande mamma (hon är ensamstående). Jag tycker själv att jag kan ta ansvar för mig själv nuförtiden, men hon ser mig fortfarande som en barnunge. Jag får inte sova ensam hemma (om hon måste sova någon annanstans får min farmor komma och sova hos mig). När jag går hemifrån påminner hon mig jämt om att ta med mig nycklar och mobil, och hon säger allmänt saker som verkar som att hon inte litar på mig, och det är jobbigt. Jag får inte visa att jag kan ta ansvar.. Jag har försökt prata med henne om det men då intog hon försvarsposition, blev jätteledsen och bettede sig omoget och ologiskt. Hon förstår mig ju uppenbarligen inte så jag vet inte vad jag ska göra?

---

SVAR

Det är svårt att säga vad din mammas reaktion på det här beror på, men en gissning kan vara att hon så länge varit van vid att ha ensam ansvar för dig och därmed är det lätt hänt att hela ens identitet som vuxen är att vara förälder. När ens barn då börjar bli vuxet och man får en känsla av att man inte längre behövs lika mycket i den rollen så kan det kännas väldigt jobbigt och det kan göra att det är svårt att släppa taget varför man försöker klamra sig fast och låtsas att inget har förändrats. Det kan vara en förklaring till varför din mamma har svårt att förstå det här och reagerar barnsligt och omoget enligt din beskrivning när du tar upp det med henne. En del av henne är sannolikt rädd för hur hennes eget liv ska se ut när du inte längre behöver henne i rollen som mamma med ansvaret för dig.
Det kan ta ett tag innan föräldrar inser att det finns en annan roll att fylla som förälder till mer eller mindre vuxna barn och att den rollen kan vara minst lika viktig som den roll man har som förälder till yngre barn. För det här är en svårighet som även drabbar föräldrar som lever ihop, även om det ibland kan vara tuffare för en ensamstående förälder som kanske helt har gått upp i sin föräldraroll för att känna att man räcker till även om man bara är en person.

Så, det här innebär självklart inte att du inte har lika stort behov som alla andra att få frigöra dig och börja ta mer ansvar för ditt liv och att du ska finna dig i det här. Men om man förstår vad som kan ligga bakom en förälders reaktion så kan det vara lättare att hantera det. För som du säkert förstår så kan det krävas många samtal och försök innan föräldern vågar och kan släppa taget och det är många gånger på barnens initiativ som den här processen med att släppa taget drar igång. Men som sagt, man fixar det sällan genom ett samtal eller ett försök utan det krävs oftast många samtal och konfrontationer innan man hittat ett nytt sätt att umgås på som innehåller mer inslag av ömsesidig respekt mellan två vuxna istället för mellan förälder och barn.
Så, ge inte upp utan fortsätt att ta upp det här med din mamma, men nästa gång kanske du skulle börja samtalet med att prata om att du undrar över hur det är för henne nu när du börjar bli vuxen och fråga ifall hon funderar över sitt eget liv och vad som händer när du en gång flyttar och börjar skaffa dig ett eget liv. Kanske ger det er en möjlighet att prata om dom känslor som kan finnas bakom det hela utan att fastna i konkreta situationer. Och i sådana lägen får du sannolikt också möjlighet att berätta för henne hur betydelsefull hon är och att hon kommer att vara det också längre fram även om du då mer kommer att fatta dina egna beslut och gå dina egna vägar.