user-image
Okänd
Annat

Nu har det verkligen strulat till sig. Jag är en tjej på 25 år som sedan tre år tillbaka varit fosterförälder till min mans bror. Killen är nu 18. Min man veckopendlar till sitt jobb, därför har huvudansvaret för killens väl och ve legat på mig. Vi har fyllt funktionen som killens föräldrar i drygt tre år sedan socialtjänsten för 3;e gången beslutat att han inte kunde bo med sina biologiska föräldrar som har stora narkotikaproblem. Han bad då att få bo med oss. Vi har försett honom med mat, fickpengar och har haft all kontakt med skolan, socialtjänsten och gjort allt det föräldrar brukar göra. Det har inte varit lätt att vara "mamma" till en tonåring men det är en snäll och fin kille så på det hela taget har det gått bra. Fram till nyligen. Det började med att killen började bli tvär och konstig mot sin bror (min man) när han kom hem till helgen. Innan detta var han alltid uppspelt inför hans hemkomst. Vi brukade gå ut och käka på restuarang alla tre och ha trevligt. Men i samband med att jag blev gravid blev han kort i tonen, drog sig undan och hade väldigt svårt för att kommunicera med min man. Vi förlorade tyvärr barnet jag väntade. Det gick en tid och allt flöt på som vanligt. För några månader sedan flyttade killen till en egen lägenhet. Han kommer hem ibland och äter och sover över, som tonåringar gör. Och vi fyller fortfarande funktionen som föräldrar med kontakten med skolan och sådant. Han säger att han trivs bra i sitt egna hem, men han är väldigt klängig när han kommer hem. Vill sitta väldigt nära och vill bli smekt på ryggen och i håret. En sen natt ringde han från krogen och lät helt desperat på rösten. Han ville absolut att jag skulle hämta honom. Han sa inget under bilfärden hem till mig men jag märkte att han var ganska berusad. När vi kom in i hallen frågade jag vad som hade hänt. Då kastade han sig runt halsen på mig och höll mig så hårt att jag knappt fick luft. Han grät och hickade osammanhängande om att han älskade mig och att han inte orkade leva såhär längre. Han sa också att han var ledsen över barnet och att han aldrig ville att det skulle dö. Sedan försökte han kyssa mig. Jag tog bort honom från mig och bäddade ner honom i hans gamla rum. Han grät tills han somnade. Sedan dess har ingen av oss nämnt händelsen. Jag undrar om han kan ha blivit förälskad i mig eller om det bara var någon fyllegrej (han bukar inte dricka mycket och han brukar sannerligen inte gråta). Om det inte handlar om förälskelse så måste det ju finnas något annat problem som fick honom att bete sig sådär, plus att han varit så avvisande mot min man. Ska jag glömma det här och låtsas som ingenting. Eller ska jag försöka ta upp det med honom, och i så fall hur? Och om han är förälskad i mig, vad sjutton ska jag då ta mig till? Jag känner den här killen och jag vet att något trycker honom och jag blir galen av att inte kunna hjälpa honom.


SVAR

Hej
Jag tycker inte Du ska känna att Du borde tagit mer ansvar för pojken. Socialtjänsten borde nog aldrig låtit Dig bli fostermor till honom. Du är alldeles för ung för att ta ett sådant ansvar för en tonåring. Jag tycker man ska ta problemet på allvar. Du borde tillsammans med Din man tla med honom om att han behöver hjälp med detta. Du ska inte tala med honom ensam eftersom Du nog har rätt i att han är förälskad i Dig. Om han fortfarande har kontakt med socialtjänsten föreslår jag att Du och Din man tillsammans med pojken uppsöker socialsekreteraren och ber att han ska få hjälp med en samtalskontakt, en psykoterapeut där pojken ska få möjlighet att prata om sin trassliga bakgrund. Du och Din man ska finnas kvar som stöd för honom, men han måste få klart för sig att Du inte vill ha en relation med honom istället för med Din man. Lycka till Du och Din man är säkert betydelsefulla för pojken.

Visningar : 181