Okänd
Annat
Hejsan! Jag är en kille som mår jätte dåligt just nu. Jag miste min pappa för två år sen, och det har varit en enormt jobbig tid just nu. Och sen jag började i högstadiet så har jag börjat banta. Jag har alltid varit stor för min växt tills nu, nu istället har folk börjar påpeka att jag ser äckligt smal ut! Det har nu börjat gått så långt att jag nästan kräks efter maten, när jag äter (vilket inte är ofta). Jag har även ångest. Och har skärt mig, tills mamma upptäckte skärsåren på mina armar en morgon och nu kan jag inte skära mig längre. Jag har ännu mer ångest nu för det är någe jag själv tycker har fungerat för att dämpa ångesten. Och sen känner jag mig så ensam, jag brukar dra mig undan i skolan för att få tänka. Mina kompisar söker jämt upp mig och frågar varför jag försvinner. Men jag känner inte längre att jag hör hemma hos de, inte hos någon överhuvudtaget. Jag brukar prata med en kompis som är den ända som jag verkligen litar på. Hon skär sig och så med, för hon mår dåligt, och vi stötar varandra någe så otroligt. Men på sista tiden har hon sakt att hon inte orkar mer och att hon vill dö. Och jag är också livrädd att förlora henne, hon är liksom mitt allt. Hon har hjälpt mig med allt, och jag älskar henne verkligen, och om hon skulle dö så kommer jag inte kunna gå vidare, och det gör mig så rädd. Och allt det här tänkande runt allt har fått mig att orka mindre, och jag är jätte stressad, jag är absolut inte lika glad som förr vilket har fått folk runt omkring mig att fråga hur det är. Min mamma hotar mig med att gå till sjukhus och psykolog, eftersom hon anser att jag mår dåligt efter pappas bortgång och har en ätstörning. Men jag anser inte att jag mår dåligt p.g.a min pappas bortgång, är det möjligt att jag mår dåligt i mitt undermedvetna? Är det verkligen att ha en ätstörning, om man anser sig har koll på vad man gör? Och finns det någe sätt att jag ska slippa gå till psykolog för min ångest och så, för jag vill verkligen inte det. Finns det någe jag kan göra, och hjälpa min kompis som har samma problem med att skära sig? Varför är jag aldrig glad längre? // Tack på förhand!
SVAR
När någon som står nära en dör, så känner dom flesta stor sorg. Men förutom sorgen som kan känas på olika sätt för olika människor, så upplever många en känsla av att man inte har kontroll. Döden visar med ganska stor tydlighet att vi människor är tämligen maktlösa när det gäller dom saker som kanske betyder mest för oss. Det finns inget vi kan göra när någon dör, utan det är så definitivt och oåterkalleligt. Och hur vi än beter oss så kan vi inte få den människan tillbaka eller göra allt ogjort. Kanske finns det också saker som vi kommer på att vi ångrar när någon dör. Kanske sa man inte det man hade velat säga ifall man vetat att personen skulle dö, eller så hittar man andra saker som man skulle velat ändra på. Men döden gör att allt det där är försent.
Den här typen av upplevelser och insikter som många får, medvetet eller omedvetet när någon nära dör, kan skapa stor ångest. För dom flesta tycker det känns skrämmande att leva i en värld där man inte kan har kontroll över så viktiga och stora saker som liv och död. Det är klart att man vet att man inte kan styra döden även innan man upplevt att någon närstående dött ifrån en, men när det väl drabbar en själv så blir känslan och tanken på att man egentligen lever i en opålitlig värld så stark att ångesten väcks.
Vi människor strävar oftast efter att ha kontroll, dvs försöka styra vad som händer så vi inte råkar ut för något oväntat, eftersom vi oftast mår väldigt dåligt när vi inte känner oss trygga vilket vi sällan gör utan kontroll. När då livet visar sig från sin kanske sämsta sida, och tar ifrån oss någon som vi älskar, så försöker vi oftast ändå bibehålla någon form av kontroll. Vi vill inte bara att lidande ska drabba oss, utan då är det bättre att vi själva tar kontroll över lidandet och ser till att styra det hela på det sätt vi kan. Att svälta sig själv kan vara en sådan sak, och att skära sig kan vara en annan sådan sak. För hur det än är så är det i alla fall man själv som i det läget bestämmer sig för att svälta sig, eller tillfoga sig själv smärta genom att skära sig. Så även om man inte har kontroll över något annat så kan man i alla fall styra det, och det kan ge en känsla av tillfredsställelse. Att smärta i form av svält och skärsår dessutom känns på mycket att den smärta man känner inom sig dämpas för stunden är ju ytterligare en vinst tycker man oftast och därför fortsätter man med beteendet.
Så att i ett sådant läge både svälta sig och skära sig kan tyckas helt logiskt och ge en just den där känslan av kontroll som man så gärna vill ha. Men nu vet ju både du och jag ifall vi tänker efter att det kommer krävas mer och mer svält, och mer och mer skärande med tiden för att man ska få samma effekt, och till slut dör man. Antingen dör man av att kroppen inte klarar att leva på luft, eller så dör man genom alla skärskador man tillfogar sig som kroppen inte längre kan läka. Och enligt min erfarenhet så finns det ingen människa som egentligen önskar sin egen död, utan dom flesta vill leva sitt liv och må bra, trots att världen inte alltid ser ut som man skulle önska, och trots att hemska saker som att någon man älskar dör, drabbar en.
Så, att svälta sig eller skära sig är egentligen ingen bra metod för att uppnå det som man egentligen vill, nämligen att bli fri från ångesten som hindrar en från att leva det liv man egentligen vill. Men för att nå dit så behöver man släppa lite på sitt behov av att ha kontroll och våga känna all den sorg och rädsla man egentligen känner för att i sista änden lära sig att hantera den typen av känslor utan att skada sig själv, och utan att känna att man går under.
Men att komma dit är en lång process för dom flesta och det är också något man oftast behöver hjälp med. Att hantera att någon nära dör, och alla dom känslor kring livet som det kan väcka är svårt nog för en vuxen, så att du som är mitt i dina tonår inte kan hantera det här utan att det skadar dig själv är inte så konstigt. Men nu kanske det är dags att du börjar tänka lite på hur du vill att ditt liv ska se ut framöver. Du har redan nu erfarenhet genom din kompis att det här med att skära sig kan vara en väg till självmordstankar, och jag tror inte att det är vad du vill. Så din mammas tal om psykologhjälp kanske du inte ska se som ett hot utan som en möjlighet istället. En möjlighet att få hjälp med att hantera alla dom känslor som gör att du måste svälta dig eller skära dig för att klara av att leva. Och även om du själv just nu tror att det är en bra metod så tror jag att du förstår vad jag menar när jag säger att ett bra liv aldrig innebär att man skadar sig själv, varför du förhoppningsvis vågar ta den chans till hjälp som din mamma pratar om. Om du väljer att gå den vägen så har du även möjlighet att hjälpa din vän genom att du visar att det finns hjälp att få.
Visningar : 318
