Jag hatar mig själv. Varför? För att jag är jag. Jag har en pojkvän som jag älskar, men det känns som om jag förstör hanns liv… Han förtjänar någon bättre! Jag vill inte förstöra hans liv. Har tänkt mycket på att avstå från honom, men jag kan inte för varje gång jag tänker säga någonting så dyker tanken på att han kanske älskar mig tillbaka. Men hur kan någon älska mig? Jag vill så gärna att det är MIG han älskar och inte är tillsammans med mig för något annat. Men det är omöjligt. Jag är deprimerad nästintill hela tiden och ibland ser han på mig att det är något (även om jag förnekar det) och jag gör honom deprimerad också. Vill inte att han ska bli inblandad. Jag förstör allt. Jag har tappat min livslust nästan helt. Det går inte en enda dag som jag inte tänker på att ta självmord. Har skurit mig i nästintill ett år nu och deprimerad i tre år mer eller mindre men olidligt det senaste året (2005). Anledningen till att jag över huvud taget kan skriva nu är att jag idag inte mår lika dåligt som innan, även om jag misshandlade min arm med en nål så att den är helt röd och svidande. Finns ingen annan utväg än själmord, för det är omöjligt att leva såhär. Jag orkar inte, det tar för mycket på mina krafter. För några dagar sen satt jag och visste inte var jag skulle ta vägen de psykiska smärtorna var oerhört intensiva de dagarna och jag vet att de kommer tillbaka och blir värre. Inte ens när jag är i skolan kan jag låta bli att tänka negativa tankar och ibland går det så långt att jag tvingas göra något smärtsamt på mig själv för att det ska bli bättre. Ingen vet något för jag kan inte såga något om det. Min pojkvän har sett vissa av skärsåren, men de var inte så farliga. Inga har varit så farliga hitintills. Jag kan inte prata med honom, eftersom jag vet att rösten sviker om jag försöker. I den situationen glömmer jag bort vad jag ska säga och förnekar att det är någonting. Det är inget fel på mig, det är bara så det ska vara. Så det alltid har varit och alltid kommer att vara. Så varför skriver jag då här? Jag skulle inte kunna prata med någon om det för samma sak hade hänt. Jag hade antingen förnekat det eller inte kommit på någonting att säga. Sen skulle jag verkligen inte kunna leva med att min familj fick reda på någonting. Det hade känts som jag hade förstört deras liv också. Om jag på något sätt hade lyckats säga någonting om det, vet jag att jag hade fått riktig ångest efteråt och då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag vet att det kommer bli hemskt efter jag har skickat det här också… jag kommer ångra det något fruktansvärt för jag sitter redan och skakar i hela kroppen. Vad ska jag göra? Inget lätt att försöka svara på för det finns inget att göra… Jo, finns en sak… (förlåt för den otroligt långa texten, den hade blivit längre om jag inte kortade ner den drastiskt).

---

SVAR

Hej
Jag är alldeles säker på att det finns en annan utväg en den Du tänker på. Du skriver att om Du skulle tala om det här för någon så skulle Du få väldig ångest. Det låter som det är en riktig och ärlig kontakt med människor som skrämmer Dig. I själva verket är mänsklig kontakt med någon som förstår varför Du skadar Dig själv det som kan hjälpa Dig. Eftersom Du förställer Dig och låtsas glad fast Du inte är det blir Din ångest större och Du får behov av att skada Dig själv. Det är nog så att Du är van att inte vara öppen kring Dina problem och därför inte vågar pröva. Men det är den enda vägen ut ur detta. Skolans kurator kan säkert hjälpa Dig till en samtalskontakt på BUP- barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen. Det är viktigt att Du tar denna kontakt, så att Du kan få hjälp att så småningom bli av med Dian svårigheter. Lycka till!