Allt för många barn tvingas tyvärr uppleva hur den förälder som är tänkt att skydda och vårda dom, istället begår övergrepp som skapar känslor av otrygghet, panik, maktlöshet, sorg, ilska, och rädsla för att livet alltid ska se ut så här.
Händelser av det här slaget går enligt min erfarenhet inte att glömma, däremot så kan man bearbeta känslorna så dom inte längre gör en illa och så att livet ändå kan kännas hoppfullt och bra, och så att man själv en dag kan vara förälder utan att föra över det här på sina barn som du själv pratar om.
Jag skulle ljuga om jag sa att det här är något som går snabbt och smärtfritt. För det är ett ganska hårt arbete som du själv också beskriver det, då det inte går lätt att vända dom mörka känslorna till ljusa. Min erfarenhet är att man oftast behöver hjälp då det kan vara extra svårt och jobbigt att vara ensam i det här arbetet. Man behöver både stöd, råd och hjälp att förstå sina känslor och hitta nya sätt att hantera känslorna.
Du verkar tänka mycket kring vad det är som skapar dom här känslorna i dig och du verkar samtidigt ha en stark vilja att inte låta det här ta över ditt liv och hindra dig från att må bra eller en dag ha egna barn som du kan ge en helt annan start i livet. Ta fasta på den viljan och kraften du verkar ha och sök gärna hjälp hos psykolog på Ungdomsmottagningen eller inom öppenvårdspsykiatrin. För det viktigaste just nu är att du får hjälp för din egen del så att du hittar ett liv för dig själv som du tycker är värt att leva. Först när du fått en balans i ditt eget liv kan du vara till hjälp för dina syskon och eventuellt din mamma.