Jag har den senaste tiden börjat drabbas av obehagliga tvångstankar. Har under ett par år mått psykiskt dåligt, träffade en psykolog under en tid då min ångest blev alltför stor men den kontakten upphörde för 4 månader sedan. Min största rädsla består i att vara psykiskt ensam, är så rädd för att leva hela mitt liv instängd i mig själv. Trots att jag nu är 24 år kan jag inte psykiskt acceptera att jag ska vara vuxen, ta egna beslut, leva ensam. Vaknar med ångest om morgnarna och längtar efter min mammas trygga famn, hon som ska ta bort all oro. Jag befinner mig då som i en dvala och försöker tala lugnande tankar till mig själv, positiva men det är som om den vuxna jag är helt bortblåst och kvar finns bara en hemsk förlamande skräck och ångest. Då känner jag noll tillit till mig själv. Det är denna brist på tillit som också gör att jag drabbas av tvångstankar, att jag tror att jag kan komma att göra saker man inte får och som jag inte vill. Efter allt prat om övergrepp på barn började jag fundera på hur dessa människor tänkte. Efter en stund var jag fast i tanken på att jag kanske skulle kunna förgripa mig på något barn någon dag eller skada dem på något annat sätt, tanken bara maler vidare till att bli total skräck och en tro på att jag skulle kunna göra det, att nyfikenheten skulle driva mig dit. Livrädd för att skaffa egna barn, tänk om jag skulle utnyttja dem på något sätt! Tror verkligen att den skräckslagna jag skulle kunna göra det! Det finns fler exempel, som att jag skulle kyssa någon god vän eller en familjemedlem, det kan gå vidare till att jag kan tänka på att hur hemskt det skulle vara om min pappa stötte på mig och bara för det får jag svårt att vara honom nära. Detta är hemskt och det är vansinnigt pinsamt. Känner mig verkligen galen och rädd för mig själv. Hur kan det bli så här? Vad kan jag göra åt saken, törs knappt söka hjälp för det, hos vem ska man göra det? Är dessa tankar ett sätt för mig att slippa ta itu med något annat….mina rädslor….?

---

SVAR

Det är inte så ovanligt att unga människor känner oro för att bli vuxna och själva ta hand om sitt liv. Det verkar som omDu är starkt bunden till Din mamma, vilket kan göra det svårare att leva ett självständigt liv. Du skriver att Du haft kontakt med en psykolog tidigare. Jag vet inte om det var en psykoterapeut eller ej. I vilket fall kan han eller hon säkert hjälpa Dig vidare till en psykoterpeut. Jag tycker det verkar angeläget att Du får någon professinell att tala med.