Hej. Jag är nu 20 år. När jag var 13 blev jag våldtagen och under hela min skoltid har jag varit mer eller mindre mobbad. Jag har under hela min uppväxt haft det jobbigt hemma p.g.a min mamma, samt p.g.a att hon och pappa är skilda. När jag var 17 blev jag misshandlad på ett diskotek. Jag tror man kan sålla mig till en av dem som missbrukat sex. Jag har testat droger. Jag har skurit mig på diverse kroppsdelar. Jag har skrivit ett dussintal avskedsbrev (som turligt nog aldrig kommit till användning). Jag har lidit av depressioner ungefär mellan jag var 13 och 18, sedan slapp jag ett år, men förra året kom det en igen, och då fick jag utskrivet antidepressiva. Med denna bakgrundsfakta vill jag nu komma till min fråga: Mamma skickade mig till BUP när jag hon fick veta att jag blivit våldtagen (vilket skedde ca 6 månader efter händelsen), men jag ville inte prata. Hon skickade dit mig gång på gång, men så fort jag började prata tyckte jag det blev jobbigt och slutade gå dit. När jag gick i gymnasiet vände jag mig till en ungdomsmottagning, då jag tröttnat på mina årstidsrelaterade depressioner. När jag gått där någon månad slutade jag, för jag kände mig stärkt. Och det var efter det jag hade "uppehåll med depressionerna", men sedan förra året har jag mått väldigt dåligt, och nu vill jag ha hjälp. Jag gick till psykolog förra året, i samband med att jag fick antidepressiva tabletter utskrivna, men jag gillade inte den psykologen, och jag gillade inte någon av dem jag hade på BUP heller, så jag vill absolut inte gå till en psykolog igen. Men jag vill ha hjälp.. Frågan är vart jag kan vända mig. Det är främst våldtäkten som dyker upp i mina tankar när jag mår dåligt (för att den känns som en godtagbar och konkret anledning till att – få – må dåligt), och den har jag aldrig pratat med någon om, så den ligger så djupt begraven att jag inte får fram det, och psykologen jag gick hos förra året, gjorde inget åt saken, enligt mig. Vart vänder man sig när man inte vill gå till en psykolog? Kan man ha mejlkontakt med någon, eller finns det andra alternativ? Och kan det vara våldtäkten som spökar fortfarande?

---

SVAR

Att bli utsatt för en våldtäkt är ett trauma som kan ge upphov till många jobbiga och svårhanterbara känslor. Dessa känslor kan följa med en under en lång tid ifall man inte får hjälp att bearbeta och hantera känslorna. Precis som du beskriver så är dock det här med att prata om det som hänt väldigt jobbigt för dom flesta, vilket gör att många väljer att begrava känslorna djupt inne i sitt innersta. Det betyder dock inte att känslorna försvinner utan istället kan det då bli så att "dom ligger där och spökar" och ställer till det för en på andra sätt. Tex så kan man få så kallade psykosomatiska symptom som ont i magen, huvudvärd osv. Eller så kan det bli så att man känner sig deprimerad och nedstämd med jämna mellanrum utan att man riktigt kan ta på vad det är.

I ditt brev så beskriver du ju även hur jobbigt du haft det i skolan med mobbning, och det är samma sak med det. Att bli mobbad ger ens självförtroende och ens självkänsla en rejäl törn. Och det är lätt att man börjar tycka illa om sig själv och tro att det är en själv det är fel på istället för att se att det är mobbarna som beter sig helt fel mot en. Även denna typen av upplevelser kan ge upphov till den typen av känslor som du beskriver därför går det inte utifrån ett brev att säga vad som givit upphov till vad. Men med största sannolikhet så har dina jobbiga upplevelser i livet ett starkt samband med hur du mår idag.

Att bli skickad till en psykolog är inte alltid så bra då det kan vara svårt att prata med någon och få ett förtroende för någon när man själv inte valt att gå dit. Det är ju helt förståeligt att din mamma tog hjälp av BUP men när man själv inte är med på det och vill det så blir det inte alltid så bra som man skulle önska. Att prata om svåra händelser är jobbigt nog och det tar oftast lite tid innan man tillsammans med sin psykolog har byggt upp en så pass förtroendefull relation att man vågar och kan prata om det som plågar en.
Du och dom psykologer du träffat verkar inte ha nått dit, utan kontakten har avbrutits innan ni nått så långt.

Dom alternativ som finns och som är lämpliga är ändå att du söker hjälp inom vuxenpsykiatrins öppenvård där det finns både kuratorer, läkare, psykologer och psykoterapeuter. Om du i förväg tänker på att det kan ta tid innan ni byggt upp en förtroendefull relation och att det här med att komma tillrätta med händelser och känslor som du upplevt är något som inte bara är jobbigt utan även något som gör att du sannolikt kommer att vilja avbryta många gånger för det blir för jobbigt, då kan du vara förberedd på ett annat sätt när dom impulserna kommer och kanske fortsätta kontakten fast det inte känns så bra just för tillfället.
Om du vill kan du gå in på http://www.hopp.org och läsa lite mer där om just sexuella övergrepp. Dom har även en länk som handlar om vart man kan få hjälp och kanske visar det sig att du bor någonstans i närheten av någon av de ställen som dom rekommenderar och då kan du välja ett sådant alternativ. Det är många gånger just psykiatrins öppenvård, men det finns vissa sådana som har någon som specialiserat sig på att arbeta med människor som någon gång blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp.