Okänd
Annat
Det är jättesvårt att sätta ord på känslor så detta kommer förmodligen att bli jävligt dåligt. Jag har varit nedstämd i flera år. Deprimerad är förmodligen inte rätt ord, är inte diagnostiserad eller så. Jag har aldrig varit så dålig att jag tvingats söka hjälp, utan har kunnat leva med det genom att tränga undan mina känslor och harva vidare i vardagen. På så sätt har jag sluppit vara ledsen och istället hamnat i något slags grått dis där jag inte heller kunnat vara glad. Allt bara var, varken positivt eller negativt. Sen träffade jag min första (och nuvarande) flickvän. Hon lyckades på något sätt att väcka mig ur min dimma och fick mig att känna igen. På både gott och ont tyvärr. Mina känslor är helt uppochnervända. Jag vet inte alls vad jag känner. Endera dagen känner jag hur nyförälskelsen bubblar i öronen, andra dagen ingenting, utom känslan av själbedrägeri och självhyckleri då jag vet att hon älskar mig massor. Kärleken/förälskelsen är som en strömbrytare som slår av och på lite som den själv vill, vilket ger mig ohyggliga skuldkänslor gentemot henne. Detta sker inte bara i mitt kärleksliv det är på det här sättet – hela mitt humör pendlar från jätteglad till rådeprimerad utan synbar anledning och det kan ske på bara några minuter. Det är liksom glapp nånstans. jag faller ihop på min säng och gråter i timtal utan anledning, vilket är HELT olikt mig – jag har tidigare inte gråtit sedan jag var liten. På senare tid (det senaste året) har jag märkt att jag börjar dra mig undan folk och ibland känner jag äckel inför tanken på att umgås med människor (detta i samband med de deppiga svängarna i humöret), vilket även det såklart skapar påfrestningar i förhållandet med min flickvän. Jag har förvisso alltid trivts för mig själv och varit ganska blyg för människor, men aldrig förut direkt rädd. oviljan har vuxit otroligt mycket. Min skola är ganska tung (pluggar biologi på universitetet), men inte så tung att jag egentligen inte skulle klara av den om jag försökte (har aldrig tidigare haft problem med skolan), men jag orkar bara inte engagera mig vilket resulterar i kurser som jag kör och omtentor som bara bygger på ännu mer press. ångest… …inför tanken på att jobba 40 år med ett ämne som redan nu gett mig så mycket ångest… Världen håller på att dö. Miljön åker åt helvete, människor blir bara mer och mer fixerade vid att tjäna pengar och sparkar hårdare och hårdare på varandra. Demokratin är en fasad för diktatur och ingen bryr sig, för innerst inne tycker de flesta om att bli dominerade och manipulerade. Reklamer spyr ut skitsnack åt folket som tackar och sjunker djupare ner i soffan och chipspåsen. slavar, rånade på livet och förmågan att tänka själva. Att hitta sprickor i systemet. och utbildningen är bara ett sätt att få en finare färg på fängelset. Vi är fångade i ett helvete och jag verkar vara den enda som förstår det – jag är den som avviker. Vilket gör mig till onormal, jag passar inte in nånstans. Jag VILL inte jobba livet ur mig i 40 år och jag VILL inte köpa nyaste Nokian för att fylla tomrummet som alla människor har men få tydligen lägger märke till. Jag VILL inte. Vad ska jag göra? Tillvaron äcklar mig bortom allt förnuft. Hur ska jag kunna anpassa mig till ett liv i slaveri? Hur ska jag kunna få koll på mina känslor som skenar åt alla håll? …vart går man med ett sånt här problem? Jag vill bara passa in… tillhöra en gemenskap… hjälp mig!! ps, jag vet att det här blev rörigare och rörigare mot slutet. förlåt ds.
SVAR
Det låter som om Du behöver hjälp av en psykoterapeut för samtalsbehandling. Förhoppningsvis kan Du då få hjälp att se livets ljusa sidor. Efersom jag inte vet om Du bor i en större stad eller på landsorten, kan jag inte rekommendera vart Du ska vända Dig. Mitt förslag är att Du tittar i telefonkatalogen på psykoterapeuter och ringer någon. Om terapeuten är läkare i sin grundutbildning blir det mindre kostnader än om han eller hon är psykolog. Du kan välja mellan psykodynamisk terapi eller kognitiv terapi. Själv skulle jag välja psykodynamisk.
Visningar : 125
