Du beskriver en väldigt jobbig situation och det är svårt att peka ut en orsak till att du mår som du gör, utan det är sannolikt situationen som helhet som plågar dig. Att din mamma har panikångest kan däremot göra att du blir väldigt försiktig och rädd för att visa hur du mår och att du behöver hjälp då du blir rädd för att utlösa en panikattack eller att hon ska bli sämre. Den känslan är ganska vanlig hos ett barn till en förälder som mår dåligt. Man vill helt enkelt inte själv vara den som gör det hela värre och får skuldkänslor så fort man gör något som gör ens förälder sämre.
Men oavsett hur svårt det känns att visa hur du mår, så är det enda vägen att gå för att den här situationen ska lösa sig. Att du far illa och skadar dig själv är med största sannolikhet inte vad din mamma vill, även om det skulle vara så att hon tillfälligt skulle må dåligt av att få veta hur du egentligen mår.
Så mitt råd till dig är att följa med din mamma till hennes psykolog och försöka berätta hur du tänker och hur du mår. Även om ingen i förhand kan veta hur din mamma kommer att reagera så kan det lika gärna vara så att hon kan själv kan få en drivkraft att komma på fötter genom att känna att du behöver hennes hjälp. Det kan ge henne lite paus från sina egna svårigheter ett tag. Så det är alltså inte säkert att det skulle göra det hela värre för dina mamma, men oavsett åt vilket håll det går, så finns psykologen där för att hjälpa er och lämnar er inte i sticket även om det kan ta tid innan alla i familjen börjar må bättre. Men att tiga leder ingen vart, varken för dig eller din mamma för då får ni ingen chans att komma tillrätta med dom här känslorna och känslor försvinner inte bara för att man inte låtsas om dom. Så följ med din mamma eller prata med någon i skolan om det känns bättre så du kan få hjälp för egen del. Det är bästa sättet att hjälpa din mamma och dig själv på.