Hej! mitt problem är att jag inte orkar leva tillsammans med mina föräldrar längre. Jag älskar dem väldigt mycket men min mamma har en förmåga att alltid säga fel saker till mig vid fel tillfällen. Hennes ord sårar något fruktansvärt och ibland verkar hon nästan helt känslokall. Jag har haft en jobbig höst med mycket plugg och dessutom tvigats sluta med min Kampsport. Mamma har aldrig varit intresserad av "mig" och då menar jag att hon aldrig velat göra något tillsammans med mig ända sen jag var väldigt lite , man skulle kunna säga att hennes fantasi är extremt dålig. Jag har aldrig känt att hon kommit med riktigt uppmuntrande ord , helt enkelt saknat de såkallade mor och dotter förhållandet. Jag är ygst i familjen och är verkligen sladdis det innebär att jag har sett hur saker och ting blivit för mina äldre syskon. Båda två tycker jag också verkar ha väldigt anstränga förhållanden till min mor , speciellt min syster. Min mamma städar hela tiden , det är i princip hennes största intresse. Vad ska jag göra ? på hennes jobb är hon hur trevlig som helst men mot mig är hon någon helt annan. Jag vill att hon ska stötta mig istället för att få mig må ännu sämre. Idag började vi bråka och jag och pappa började faktsikt slå varann med knytnävarna. Han är över 60 och har ett dåligt hjärta , det gör att han har många humörsvängningar men gör är så trött på att leva tillsammas med gammla föräldrar. Mina barndomsminnen är bleka och min syster säger samma som jag. Hur ska jag kunna orka leva tillsammas med mäniskor som får mig att må dåligt när jag behöver få höra några snälla ord då och då?

---

SVAR

Det är en väldigt jobbig situation när man känner att det inte funkar hemma men saknar alternativ då man inte kan försörja sig själv.
Socialtjänsten kan ibland hjälpa till med alternativa boende för en om man tillsammans kommer fram till att nuvarande situation är ohälsosam fysiskt, eller psykiskt. Men vill man inte testa den vägen så kan det vara svårt att lösa just själva boendefrågan varför man istället får försöka hitta andra lösningar på problemet.

Jag vet inte hur mycket du har försökt berätta hur du känner för dina föräldrar. Kanske har du gjort det, men min erfarenhet är att när man känner som du, kan det vara svårt att berätta om det på ett sätt som gör det lättare för mottagaren att förstå budskapet. Istället berättar man oftast mer indirekt hur man mår genom att man blir sur, arg, besviken i situationer som utlöser känslan och sedan kommer diskussionen att handla om just den grejen, ofta med bråk som följd, istället för att handla om vad som egentligen finns i botten av det hela.

Mitt råd är därför att du först försöker att punkta ner för dig själv hur du känner så du själv är klar över vad det är du vill säga till dina föräldrar. Därefter säger du till dom att du vill att ni sätter er ner och pratar vid ett lugnt tillfälle. Det betyder att ni bör prata vid ett tillfälle när ni INTE kommit ihop er om något och inte är irriterade på varandra för då är det oftast lönlöst.
Om du har kommit så långt så ni sitter ner tillsammans, kan du ha din lista tillhands så du vet vad du vill ta upp och sedan ber du dom att lyssna på dig tills du pratat klart. När du sedan pratar så försök att uttryck dig genom att berätta hur du känner och vad du skulle vilja ha. Det är sällan lönt att sätta igång och anklaga dom man pratar med och ta upp alla fel man tycker dom gjort, utan det bästa är om man först berättar om hur man känner sig (om man känner sig ledsen, utanför, osynlig osv) och sedan berättar man vad man skulle vilja (tex jag vill ha mer tid tillsammans med dig mamma, jag vill att du gör lite mer saker tillsamman med mig osv).
Det här är svårt att göra, speciellt om man inte är van, och speciellt när man känner sig sårad och ledsen. Men det är oftast bästa sättet att uppnå det man vill.

Om du känner dig trygg med det så skulle du kunna ta någon av dina syskon till hjälp vid ett sådant samtal. Syskonet behöver inte säga så mycket, men det kan vara skönt att känna att man har stöd.

Om du tycker att det här känns för svårt eller omöjligt just nu, är mitt råd att du vänder dig till en kurator, i skolan eller på närmaste Ungdomsmottagning så du har någon att prata om din situation med. Att våra prata med sina föräldrar kan vara något man behöver hjälp att förbereda sig inför och ibland kan även en kurator vara med vid sådana samtal om man kommer överens om att det skulle vara bra. Kuratorn kan även hjälpa dig med en kontakt med socialtjänsten om det skulle vara ett bra alternativ vilket är svårt för mig att uttala mig om utifrån ditt brev.